«

»

Jan 29

2003: J M Coetzee

Liksom Doris Lessing har J M Coetzee sydafrikansk raspolitik som förutsättning och bakgrund för sitt författarskap. Coetzees framställning är dock mera begreppslig och intrikat associationsrik på många nivåer; han undersöker innehållet i vår syn på sådant som skam och skuld.

Dessa två begrepp är centrala i Disgrace. En universitetslärare förför en ung studentska, han erkänner sitt dåd och avskedas utan att känna någon skuld för det skedda.

Nu reser han till sin dotter som föder upp hundar på en avlägset belägen farm. Hon rånas och våldtas av tre svarta inkräktare men vägrar att kräva något straff för förövarna.

”Onåd” heter romanen på svenska, ordet ‘disgrace’ betyder också ‘skam’ och ‘skuld’. Inför Gud befinner sig mänskan av naturen, så som fadern i bokens inledning, i ett tillstånd av onåd så länge enbart skammen för mänskors omdöme regerar men ingen skuld finns i hjärtat. Vår skuld är vår skam och oförmågan att inse detta är vår blindhet och vår ondska.

Dottern söker alltså inte vedergällning, inte ens en berättigad sådan i form av laga straff – fadern, själv en brottsling, förstår inte detta handlingssätt, han förnekar sin egen skuld och förblir i onåd.

Den våldsverkare som ofta nämnts i denna blogg urskuldar sig själv. Andra är lika onda. Omständigheterna gav henne rätt. Hennes blodsdåd var offrets eget fel. Mimosa och klängranka till naturen drabbas hon av depression: lätt, medelsvår, svår osv enligt diagnosrepertoaren i de gudlösas manualer. Och vilka botemedel väntar bortom tabletterna och alkoholismen?

Dottern i Onåd ser sin skuld och vidgår den. Ängslig och skrämd bejakar hon ändå sitt predikament, som avtecknar sig med särskild skärpa mot apartheids samhälle och historia. Därmed är hon nära lösningen, nära försoningens och förlåtelsens hemlighet.

Men Korsspindeln tiger. Giftet koncentreras i hennes varelse, sprider sig, förlamar.