Få av oss – kanske ingen? – äger en sådan inbillningskraft att vi ”för våra inre ögon” kan se ett rum som beskrivs för oss. Detta förutsatt att det inte på något sätt är oss bekant från tidigare. Och paradoxalt nog blir det allt svårare ju mera ingående författaren beskriver rummets inredning, färger, ljusförhållanden, möbler osv.
Harold Pinters dramatik kan läsas med de enklaste bilder som illustration. Ta den berömda femte scenen i Betrayal – svek: En man står vänd mot publiken. En kvinna ligger på en soffa med ryggen mot honom, läsande en bok.
Det räcker.
Och vilken oerhörd verkan har det inte när hon i ett skede reser sig upp i halvsittande ställning! Effekten är densamma som om Attila plötsligt intagit scenen med en hord av ryttare och levande hästar.
Harold Pinters teater är ett slags absurd teater men inte som hos Beckett, Genet eller Ionesco. Replikerna är inte absurda i logisk mening utan i den meningen att de snabbt, obarmhärtigt, avslöjar mänsklig dårskap – och ondska.
Det är som om jag bortom scenen hörde henne som hatar utväxla repliker med sin mor eller sin bror. Så hörde jag dem första gången. ”Vad är det som sker?” undrade jag när svåger och svärmor bytte artigheter med henne. ”Hatar de verkligen varandra så?”
Men så var det inte, i alla fall inte öppet och uppenbart. Förställningen är hennes naturliga samtalston och sveket, bedrägeriet, är därför alltid nära till hands. Orden betyder ju inte för henne vad de betyder för andra. Ett löfte är hos henne alltid betingat, en ed är inget mera än ett ceremoniellt löfte som omvärlden tvingar en att ta litet högtidligare på. Det finns inget samvete där det skulle vara grundfäst, som hos andra.
Men åter till Pinter! Tack, Harold Pinter! Den största konsten har de enklaste åtbörderna och man blir trött på betyg och gräl.