Med stor konstfärdighet flätar Orhan Pamuk samman sin berättelse i genombrottsromanen Beyaz Kale – den vita borgen, eller slottet (den senare benämningen kan kanske väcka flera litterära associationer på svenska).
Tvilling- eller spegelmotivet, det faktum att de två män som sammanförts till synes slumpmässigt för ett gemensamt projekt, befinns varandra lika som bär till apparitionen – det för mina tankar också till islams kalligrafi.
Moriskens arabesk är inte helt symmetrisk men klättrar ofta nog mot höjden i predestinerad harmoni mellan de spegelvända elementen. Och den fysiska skriften, skrivtecknet, är för muslimen en förbindelselänk för dem mellan vilken ingen förbindelse finns, Allah och mänskan. Inkarnationen är som begrepp för muslimen en styggelse.
Orhan Pamuk bor i Istanbul, mellan öst och väst, och han förenar dessa också i romanen, genom ”tvillingarnas” skilda härkomst.
Förbindlig artighet, spelad vänlighet i förening med slug falskhet och svek – var hörde vi talas om detta tidigare?
När exempelvis Saara Parkkinen – för att ta Sinun jälkeesi, Max som ett näraliggande, aktuellt exempel – skildrar siamesiska tvillingars liv på västerländskt sätt, är det en kamp på liv och död. Bokstavligen. Samspelet mellan bröderna är nödvändigt och fysiologiskt betingat. Men Iris kan de inte äga gemensamt – och hon utnyttjar detta faktum.
Vad Gud sammanfogat, skall och kan mänskor inte åtskilja. Korsspindeln trodde sig stå över alla heliga lagar i sin dåraktiga själviskhet. Vad vann hon? Hur mycket förlorade hon inte! Och hennes efterkommande drabbas efter henne.
Ja, islam känner inte inkarnationens eller försoningens hemlighet. Den kunde ge också Korsspindeln frid, och hennes offer.