Vanligen har jag i denna blogg tagit upp författare för deras stora litterära förtjänsters skull men mina pessimistiska reflexioner om Nigeria i det föregående gör det befogat med ett undantag.
Ken Saro-Wiwa var en nigerian som arbetade för demokratiska rättigheter. För detta hängdes han under Sani Abacha.
Kenule Beeson Saro-Wiwa kämpade för sitt folk, ogoni, som bebor det oljerika Nigerdeltat. Hans främsta motståndare var Shell. Sina största litterära framgångar hade han med verk om folket i Biafra, den olyckliga utbrytarstaten som för många kom att bli ett inbegrepp för hungersnöd och svält under de år på sextiotalet när televisionen slog igenom. Detta enda ord – BIAFRA – i graffiti vid Tempelplatsens kyrka blev ju sällsynt levande litteratur.
Ken Saro-Wiwa överlevde motsättningar till diktatorn Ibrahim Babangida men under Sani Abacha miste han alltså livet, av allt att döma grundlöst anklagad för mord och fälld av en specialdomstol i en hemlig rättegång. Året var 1995.
Han tilldelades Right Livelihood Award för sina insatser och det är alltså främst för sin orädda kamp han ihågkoms idag. De internationella reaktionerna kulminerade i att Nigeria för några år uteslöts ur samväldet.
I Ken Saro-Wiwas person och verk möts alltså flera nigerianska dilemmata: bristen på demokrati (läs: ett rättvist styrelseskick), oljans förbannelse, hungersnöden, de multinationella bolagens hänsynslösa framfart och splittringen mellan landets folk och stammar. ’Klan’ är ofta ett bättre ord för den afrikanska företeelse vi vant oss att benämna ’stam’ — alla termer har sin belastning men vi kan behöva ringa in dess betydelse med flera olika. (Ordet har dessutom mycket olika innebörd i Öst- resp. Västafrika.)
Att man minns honom stärker vårt hopp om att hon som hatar till sist ändå inte förmår mörda sanningen.