«

»

Sep 21

Trist

Chimamanda Ngozi Adichie har haft publikframgång med böcker som Lila hibiskus, En halv gul sol och Americanah.

Uppenbarligen är hon en levande nigeriansk kvinna men när man läser henne kunde man tro att böckerna är nedtecknade på basen av någon TV-såpa, kanske ett grupparbete av ett erfaret team som vet vad publiken vill ha.

Och liksom landsmannen Wole Soyinka rör hon sig flinkt och fermt i en grå zon mellan lagligt och icke fullt så lagligt, hon sviker och bedrar sina närmaste utan att blinka men ibland visar hon upp den största samvetsömhet.

Lagos, storstaden, är en av miljöerna hon skriver om. Uppenbarligen kan man där föra ett rätt västerländskt liv om man har tillräckligt med pengar och en generator till hands vid strömavbrott. Det gäller då att blunda för nöden, våldet och fattigdomen. Det är ett balansstycke som kräver ett samvete som antagligen är konstruerat på ett sätt som det inte går att förstå, kanske är det konstruerat snarlikt medborgarnas i USA (de som kallar sig själva amerikaner), kanske är det därför nigerianers längtans håg står till detta land.

Konsten att blunda för verkligheten och idka självömkan kan varje hatisk mimosa. Om man läser sjuhundra sidor i en av Chimamanda Ngozi Adichies romaner är det svårt att minnas något av den efteråt, ett kännetecken på medelmåttig litteratur.