«

»

Okt 10

Hitom vår födelse

Även om vidskepelse och övertro är lika utbredda i Finland som i Nigeria, tar den sig för oss mera spektakulära uttryck i Afrika.

Många nigerianska författare ser ut att på något plan ta den inhemska mytologin på allvar, och om de inte gör det som troende, utnyttjar de den åtminstone som ett stilmedel.

Wole Soyinka anknyter, som nämnts, genomgående till sina ”husgudar” och det gör även Ben Okri. Hans The famished road (den vann Bookerpriset 1991) inleds med ett suggestivt avsnitt om jagpersonens prenatala tillvaro i en existens som befolkas av övernaturliga varelser – och med en redogörelse för hans ovilja att födas till denna jordiska tillvarelseform.

Också på det viset kan vardagliga missförhållanden beskrivas och behandlas – vardagliga i betydelsen gängse. Våld och mord är ju vardagliga företeelser, här, i mänskornas värld.

Men hur skall man våga tala om ondskan med metaforer och i bildspråk? Det är som om smärtan skulle förnekas och förnedras när den blir saga och sägen.

Hon som hatar bor inte bortom molnen i en tidlös tillvaro utan hon hatar och slår på en bestämd ö i ett bestämt hus. Hon har gjort det i flera år och inget tyder på att hon ämnar upphöra med sin smutsiga hantering. Verkningarna av hennes gärning sprider sig horisontellt och vertikalt, bland släktingar och vänner, över generationerna.

Ben Okris stil är sparsmakad och klar – skarp. Han kan gestalta vårt usla predikament. Men kan han trösta? Finns det någon tröst? Bör vi ens söka låta oss tröstas? Eller borde vi sätta in våra krafter på att i ett enda slag utrota det ondas upphov?