Där Gud bygger en kyrka, reser Satan ett kapell.
Dessa ord av Luther äger ständig aktualitet, på många plan och i många sammanhang.
Hatet och ondskan ökas och förmeras där evangelium om den fria nåden predikas och där mänskor vill leva sina liv enligt kristen tro och övertygelse.
Kristi födelsefest närmade sig, inföll och pågår. Även om budskapet förytligas och vanställs kan ingen undgå sammanstötningen med den utmaning det innebär.
Därför har vi också sett och erfarit hatet på det personliga planet särskilt starkt under de senaste, skriftlösa veckorna. Hon som hatar går under helgerna till angrepp mot familjeband och äktenskapets helgd, mot allt som där bär sanningens och trohetens prägel.
Och nu följer ett nytt år. Dessa texter kunde kallas en dagbok om hatets väsen och verkningar och ingenting tyder på att det kommer att minska i intensitet.
Jag har kommenterat dess framfart med världslitteraturens hjälp; senast den tjeckiska. Pavel Kohout har publicerat en dagbok han fört under två skilda tidsperioder men med en gemensam nämnare – överfallet på hans hemland, ockupationen av Tjeckoslovakien. Först den tyska och nazistiska, sedan den kommunistiska och ryska.
Allt färre av oss minns den förstnämnda, flera minns den senare. Lieko Zachovalovás förtvivlade rapporter i radio och TV glömmer inte den som hört dem. Pavel Kohouts bok ger uttryck för samma förtvivlan i dubbel upplaga, förtvivlan hos en som var med.
Vi kristna lever i en ockuperad värld. När dagboken skrevs trodde Pavel Kohout att tyskarna segrat, att ryssarna segrat. En dag berättar man också trots allt om ondskans nederlag i Hitis.