«

»

Dec 19

Syréndoft i natten

Jaroslav Seifert skriver om att vara dödsdömd. Hans tankar går naturligtvis också till Dostojevskijs klassiska skildring av stunderna före skenavrättningen. Seifert finner det märkligt att Dostojevskijs skildring av misären i de sibiriska fånglägren – dödsdomen omvandlades ju i sista stund – efteråt är mera livfull och detaljrik.

 

Seifert var också dömd till döden, av tyskarna. Han noterade då att syrénen blommade.

 

När den stora högtiden närmar sig och hon som hatar på Hitis kanske når sitt mål, är det svårt att skriva. Vad såg jag i hennes skrämmande blick? Jag såg ögon som var tomma, hatiska och tomma – det som mänskor kallar ’själ’ hade flytt dem.

 

Jag kan vandra kring i mitt hem i tankarna, det kan hon inte hindra – gör det också allt oftare. Hur sällsamt att tänka sig och att för sina inre ögon se Kristi födelsefests tecken pryda det hus, mitt hem som ockuperats av henne som hatar.

 

Hon skall sjunga julpsalmer.

 

Hon skall höra julfreden utlysas.

 

Hon skall göra alla de åtbörder och gester som får mänskor att kalla hennes julfirande ’normalt’.

 

Men i hennes blick brinner hatet. Och för den som gråter av längtan utanför finns icke rum i värmen, ljuset och barnens gemenskap. Hon hatar. Hon hatar, hatar.