«

»

Jan 02

Ladan

Några gånger har jag här haft anledning att nämna vårt främsta arkitektoniska konstverk, den österbottniska ladan.

 

Jag jämförde dess skepnad med Taj Mahals; Rabbe Enckell har en vidare estetisk vision (”Vårens cistern”, 1931):

 

Akropolis

soliga massa

skrämmer mig ej.

Jag har sett

den finska kullens

grå lada,

dess tempellika proportioner

utan tyngd

resa sig

mot vårhimmelns ändlösa

vidd.

 

Att ladan är något förmer än sitt prosaiska ändamål stod alltså klart för Enckell. Allt kött är hö. Ett tidigt möte med döden minns jag lika – grannas gammelfar hade hittats död invid ladan. Ingen fanns i närheten där hans liv tog slut under arbetet på utåkern.

 

Ulla Olin anger också riktningen för mina tankar om ladan och om döden och grannasfar (Ladgavel):

 

Att minnas en ladgavel är att gå förbi

de stabilare byggnadsverken. Ladan håller

kanske en människoålder under lappat pärttak.

Den är inte byggd som ett monument på sockel.

Väggens bräder överlämnas från början till

alla vindar, till sol och slagregn.

Arbetsmärken, kännetecken försvinner.

Ingen är angelägen om dem.

 

Ladan, som boning ett ingenting

utan fönster, utan prydnader

att fästa blickarna vid. Bara vinden

blåsande genom springorna. Men också

vinden är ovidkommande. Ladgaveln

finns inte till efter alla år för vindens

eller höluktens skull. Den finns som riktning

brant stupande ur ängarna upp mot skyn.

 

Mitt hem är en lada. ”Också vinden är ovidkommande.” Ockuperat av onda makter idag – men ett hem har inga väggar och tak av bräder eller pärtor. Därför kan hon inte heller gömma sig, förskansa sig, bo trygg i sin ondska.

 

Detta var drömmens innebörd!