Termen ‘defenestration’ kom i bruk för att beteckna en händelse i slottet i Prag 1618, som igångsatte trettioåriga kriget. ’Utfönstra’ kunde man ju tala om på svenska.
Vid läsning av den tjeckiska litteraturens historia får man intrycket att autodefenestrationen här är ett typiskt sätt att begå självmord. Vi nämnde Tomáš Garrigue Masaryk, landets högt värderade och även litterärt inflytelserika första president. Han var sociolog och han skrev om självmordet som socialt massfenomen, det hävdas också att hans son Jan, en tid Tjeckoslovakiens utrikesminister, skulle ha tagit sitt liv på detta sätt. (Men det bestrids av en senare utredning som menar att det rörde sig om ett politiskt mord.)
Hon som hatar hotade ofta med självmord. Hoten var knappast allvarligt menade i den meningen att hon skulle ha satt det i verket. För en självcentrerad mänska är självmordet ett alltför stort majestätsbrott.
Men hatet, det glödande hatet, urholkar snabbt en mänska och depression och en känsla av meningslöshet är den naturliga följden.
Å andra sidan: om tillvaron är meningslös, varför skulle jag skriva ner detta konstaterande? Författare skriver av någon orsak. Om de slutar skriva, kan de inte berätta för någon om meningslösheten.
När narcissisten går och lägger sig, sjunger hon som godnattpsalm ”Nu vilar hela jorden”. Vad bryr hon sig om det lidande hennes ondska vållar när hon sover, om hon nu kan sova.