Ingen holländare har någonsin fått nobelpriset i litteratur och det förstår man, när man skummar igenom landets litteratur. Ytlighet, publikfrieri och upptagenhet med perversioner präglar böckerna.
Inte för att det sistnämnda utgör ett hinder för erhållande av nobelpris, Svenska Akademien gör sig ju inte samvete av att man ignorerar testators uttryckliga förordnande. Jan Wolkers’ böcker är dock inte dåliga fastän han gärna uppehåller sig vid den mänskliga existensens skuggsidor.
Det beror antagligen på att Wolkers’ uppsåt förefaller osjälviskt. Han vill inte göra illa, såra och skada utan han vill visa hur det är.
Det är som om han skrev för att läka och hela. Om någon av de s.k. ”tre stora” eller ”fyra stora” (benämningarna varierar) i den holländska litteraturen hade tilldelats priset, hade det varit mest i enlighet med andan i den nobelska viljeyttringen om det varit han.
Jag tror att han hade förmått skildra henne som hatar så att hennes brott inte längre kunnat döljas av fraser.