När ens liv blir avklippt av ondskan och hatet…
För den som upplevt det meningslösa våldet i sitt eget liv är läsandet av andras likartade upplevelser – kan ”trösterikt” vara det rätta ordet?
Inte bara Anne Frank har fört dagbok i Holland och den kanske näst mest kända är Etty Hillesums. ”Het verstoorde leven” heter utgåvan av hennes anteckningar från åren 1941—43.
Hon som hatar vill försvara och bortförklara sitt hat när hon sliter sönder familjen. Hitler försökte inte dölja inte sin aggressivitet. De holländska judarna begrep snart vilka hans avsikter var, för övriga holländare dröjde det längre innan det stod klart.
Etty Hillesum begav sig frivilligt till Westerbork, uppsamlingslägret för de holländska judarna, utan att försöka undkomma. Ett år senare dog hon i Auschwitz.
Hennes tankevärld är främmande, det är fråga om ett slags religiositet med många främmande och bisarra inslag som exempelvis kiromantik. Filosofiskt och teologiskt har hon därför inte mycket att ge.
Ofta läser man skildringar av mänskors liv där det spekuleras i vad han eller hon kunde ha blivit. Också det en form av vidskepelse. Ingen av oss dör ”i förtid”, som det populära uttrycket lyder, lika litet som vi vet hur framtiden ”skulle ha” gestaltat sig för en enda av oss.
”Det får inte hända igen” är en fras som är lika utsliten som meningslös. Naturligtvis händer det igen och har redan hänt. I de nordiska länderna låter mödrar idag mörda sina ofödda barn med statens hjälp och bistånd. Och tystnaden kring detta är lika öronbedövande som den en gång stod kring Westerbork och andra dödsfabriker.
Men fatalismen är ingen ursäkt. Vi behöver ta till oss skildringar som Etty Hillesums.