När man läser Gurnah, en utlandsfödd i Storbritannien bosatt författare som skriver romaner på engelska, är det lätt att i tankarna jämföra med kollegan Kazuo Ishiguro från Japan, som fick priset 2017 och som delar dessa samma egenskaper. Av Iziguro läste och refererade jag The Remains of the Day, som också handlar om att se tillbaka på livet.
Men där pliktuppfyllelse och korrekthet varit ledstjärnor för Iziguros butler, är det lögner, svek och lösa förbindelser som skildras hos Gurnah – och det är påtagligt att författarrösten också försvarar dem.
I The Last Gift är det den åldrande – och i boken avlidne – Abbas som tvingas minnas sitt liv och allt han hemlighållit för både sin hustru och sina barn. Men bokens egentliga ärende är inte att fördöma livslögnen utan den handlar främst om frågor om ras och invandring. Gurnah har ett ”socialt ärende”, Iziguro ett privat, för att (överdrivet) sammanfatta.
Med livslögnen avser jag inte självbedrägeriet utan det faktum att Abbas är bigamist och att det därmed är inte bara sig själv han bedragit. Men alla, både höga och låga, i persongalleriet tycks se trofasthet i förbindelser, både äktenskapliga och utomäktenskapliga, som något som självklart bara är en fråga om mina egna känslor. När det man kallat ”kärlek” inte längre gör sig påmind i ”hjärtat”, är det bara att ge sig iväg och överge.
Iziguro är värd priset han fick, Gurnah är det inte.