På väg söderut från Österbotten brukade det bli svårare att få lift när man kommit söder om Björneborg.
En natt vandrade jag fjorton kilometer söderut från stadens centrum. Det var en mörk natt och den var kall. Ingen stannade.
Vad göra? Där fanns en liten parkeringsplats. Jag satte mig rådvill på en träbänk.
Plötsligt dök en bil upp i natten, svängde in på parkeringsplatsen och stannade. Den var redan fullsatt men de bjöd mig att åka med.
Varifrån kom de? Varför stannade de här? De fortsatte ju genast, som om de kommit bara för att hämta mig. Det var som ett under. Det var ett under.
De var zigenare. Mera om detta – om dessa längre fram.