Vid femton års ålder blef stugan mig trång,
Där jag bodde med moder min.
Att vakta på gettren blef dagen mig lång;
Jag bytte om håg och sinn’.
Jag drömde, jag tänkte jag vet icke hvad,
Jag kunde som förr ej mer vara glad
Uti skogen.
Med häftigt sinne på fjället jag språng,
Och såg i det vida haf.
Mig tycktes så ljuflig böljornas sång,
Där de gå i det skummande haf.
De komma från fjerran, fjerran land,
Dem hålla ej bojor, de känna ej band
Uti hafvet.
Det är inte Le Clézio, det är Erik Gustaf Geijer (ur Vikingen). Men Daniel, huvudpersonen – man frestas säga: en av huvudpersonerna – i fransmannens novell Celui qui n’avait jamais vu la mer känner lika.
Ja, havet är den andra huvudpersonen i denna novell eller berättelse. Daniel längtar efter havet. ” ”La mer ! La mer! pensait Daniel, mais il n’osa rien dire à voix haute.”
Han rymmer från allt och alla och når till slut sin längtans mål: ”La mer était là, déjà. Elle venait très vite, elle entourait avec hâte les premiers rochers comme des îles, elle noyait les crevasses, elle glissait avec un bruit de rivère en crue. Chaque fois qu’elle avait englouti un morceau de roche, il y avait un bruit sourd qui ébranlait le socle de la terre, et un rugissement dans l’air.”
Och Daniel försvinner ur mänskornas värld, han lever vid och med havet, och blott någon sällsynt gång kommer man ihåg honom – Daniel, även Sindbad kallad.
Berättelsen ingår i Mondo et autres histoires. Mondo är av samma skaplynne; så även de andra hjältarna hos Le Clézio – även om Mondo utväxlar repliker med och stannar hos folk.
Så fick Le Clézio också priset med motiveringen att han är ”uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen”.
Havet kan inte tänka. Men Hitis omges av havet. ”Havet ältar sina minnen / tills de blir glattslipade”, skrev Rabbe Enckell en gång i en version av gutta cavat lapidem.
Hon som hatar tror att hon kan få vågorna att lägga sig med kraften av sitt hat.
.