«

»

Jan 23

2009: Herta Müller

Hon packar, för säkerhets skull, också handduk, tandborste och tandkräm i väskan innan hon stiger i spårvagnen.

Hon är på väg till förhör hos säkerhetstjänsten i Ceaușescus Rumänien och hon vet inte om hon kommer att kunna återvända hem.

Herta Müllers Heute wär ich mir lieber nicht begegnet är en bok i en trilogi om livet i diktaturens Rumänien. Hon tillhör den tyska minoriteten och återvänder sedermera till Tyskland och vinner nobelpriset i litteratur.

Under spårvagnsresan passerar hela hennes liv i tankarna. Alla mänskors möten har skett under diktaturens villkor – svek och lögner, våld, bedrägeri och misshandel hör till vardagen. Därför är det så mycket som känns igen för den som fått leva två årtionden under Korsspindelns, under hatets färla.

I en diktatur behöver de styrande inte motivera sina beslut. I ett land som Finland finns det också en myndighet som agerar diktatoriskt – det är den sociala, inklusive barnavårdsmyndigheten.

När hon som hatar berövade mig mina barn trodde jag mig först vara ensam. Efterhand läste jag om och mötte allt flera fäder som behandlats på samma sätt – alltid fäder, aldrig mödrar.

Jag trodde att det var möjligt att få rättvisa. Jag trodde det var möjligt att rätta till beslut. Jag trodde att domstolsbeslut om barnträffar och umgänge skulle efterföljas, att jag vid behov skulle få hjälp vid verkställandet.

Men hon som hatar lyckades manipulera alla – eller, rättare, de lät sig villigt manipuleras. Hon kunde ta allt.

Allt?

Nej, inte allt.

I drömmarna, i bönerna, finns barnen ännu hos mig. Och min kärlek och längtan till dem kan Korsspindeln aldrig döda. Ingen diktatur, ingen jordisk myndighet förmår göra det.

Ceaușescu störtades, avrättades inför TV-kamerorna. Herta Müller fick upprättelse och blev prisbelönt. Hon som sviker och ljuger får en gång sin mun tillstoppad med jord.

Men i all sin grymhet är Herta Müller böcker också vittnesmål om hopp. Hon kunde dock skriva dem.

Och hennes plågoandar kunde ha omvänt sig.