Pi som i Piscine, hans dopnamn: Piscine Molitor Patel. Och som detta första namn inbjöd till allehanda tråkningar från kamraters sida, förvandlar han det i en performans vid skolans namnupprop till den grekiska kortformen: ett skjul med korrugerat plåttak, som erbjuder honom skydd i världen.
(Om liknande besvär med förvanskningar – denna gång av efternamnet – berättar ju också Hans Ruin d.ä. i sina hågkomster.)
Men Pis levnadsberättelse handlar i mycket om vatten, små och stora – om simbassänger och världshavet. Den oceaniska känslan dominerar, inte i Romain Rollands bemärkelse, utan som det πάντα ῥεῖ man tillskrivit Heraklitos. Rent konkret, på en liten farkost, i sällskap med sällsamma djur.
Mina tankar dröjer vid de passager där författaren påvisar att de välmenande lösningar andra tänker ut för oss och påtvingar oss ofta hör till de mest djävulska påfund man kan plåga sin nästa med. Hon som hatar slingrar sig från sitt brott med just sådana hänvisningar och undanflykter. De är de ryggradslösas främsta men klena försvar.