Liksom Doris Lessing (25/1) och J M Coetzee (29/1) har Nadine Gordimer apartheid som bakgrund för sitt författarskap. Den uppenbara orättvisa som rasåtskillnaden innebar har gjort den till ett mem. självklart motiv för författare med erfarenhet av livet i södra Afrika.
Likaså har de alla tre skildrat den mot bakgrund av familjerelationer. My Son’s Story av Gordimer inleds med att en svart pojke besöker biografen och i väntan på att komma in blir han plötsligt varse sin egen far på väg ut från biosalongen i sällskap med en vit kvinna.
Äktenskapsbrottet står klart för honom och hans väg för att uthärda faderns svek mot modern, mot familjen och mot alla mänskor, består i att försöka borttränga vad han sett. Allt enligt devisen: Det som inte finns i tankarna, finns inte till i verkligheten.
Eftersom hat och feghet är nära lierade, har hon som hatar också valt förnekandets väg. Hon hatar, hon vet att hatet inte är den rätta vägen, och hon tillgriper en mängd manipulationer för att förneka och glömma existensen av sitt eget svek.
Psykologin lär oss att försvarsmekanismerna är legion.
Men apartheid måste ta slut, systemet kunde inte upprätthållas i längden. Hatet visar sig i den mänskliga historien ofta vara så mycket starkare än kärleken men det saknar den uthållighet som skulle garantera dess slutliga seger. Samhällen har organiserats på hatets grundval men de har störtats. Nya kommer alltid i dess ställe. Marxism och nazism som statliga ideologier hör till det förgångna i Europa men en totalitär feminism håller på att stärka sina positioner som dess arvtagare.
Ingen mänska kan uthärda tanken på att ha svikit alla heliga värden, åtminstone inte när hon själv inser detta. Korsspindeln har inte heller tvekat att offra sina egna barn på hatets altare.
Också huvudpersonerna, en av dem, hos Gordimer måste inse och för sig själv bejaka att det som skett inte kan göras ogjort. På många platser i Afrika har man velat tillsätta sanningskommissioner och hela det förgångnas sår genom försoning och förlåtelse.
Den vägen har man inte alltid lyckats – i Afrika – men den vägen måste man ändå gå.