Quiso cantar, cantar
para olvidar
su vida verdadera de mentiras
y recordar
su mentirosa vida de verdades.
Orden är Octavio Paz’ i Epitafio para un poeta.
Livslögnen låter sig hos honom beskrivas som en konflikt mellan poesins värld och politikens. Diplomat som så många latinamerikanska poeter ägde han insikten att poesi kan vara politisk men politiken aldrig bli poetisk.
Det verk med samlade dikter som han själv sammanställde gav han namnet El fuego de cada dia. Varje dag har sin eld. Octavio Paz vann berömmelse och uppskattning både hos de politiska och de poetiska – ibland. Och hans nobelpris bemötte de s.k. kulturella mexikanska kretsarna med blandade känslor. (Av de nobelförfattare jag hittills avhandlat kommer Kertész för mig som ett annat exempel på en författare vars patriotism inte ansetts helt tillförlitlig.)
En kristen är en främling i världen. Han ljuger inte men det evangelium han förkunnar är alltid för hans åhörare den grövsta lögn och största skandal de erfarit sedan världens begynnelse.
Att synd är synd! Att ett brott är ett brott! Att ondska är ondska! Att jag är en syndare!
Hur uthärda sådant? Korsfäst, korsfäst! Korsfästelsens många varianter idag är inte nödvändigtvis mildare än förr. Skamstraffet, publiciteten, hånet, ”terapin”…
Hon som hatar ljuger och sviker inte som poeten för att visa på en möjlighet till ett sannare liv. Hennes svek och lögn är absoluta, de är lögn i lögnens tjänst och svek i svekets tjänst. Hennes popularitet är därför hel och obruten och växlar inte med konjunkturerna – hos världens barn och myndigheter.
Men hon har en gång fått kunskap om en annan värld, en som inte skall gå under, och hon sviker nu både lögnen och sanningen på samma gång, både sig själv och sitt offer.
I samband med nästa inlägg, nästa författare i raden, en fortsättning på detta.