«

»

Feb 12

1989: Camilo José Cela

På sextiotalet fördes i Sverige den s.k. ”trolöshetsdebatten”. I Finland fanns inte de mentala förutsättningarna för en liknande debatt – den betingades nämligen långt av en frustration över Sveriges passivitet och ömkliga eftergivenhet mot Tyskland under kriget.

Men det var författare från överklassen som Olof Lagercrantz och Lars Gyllensten som trumfade genom den relativistiska syn på världen som senare har präglat opinionsledarna i Sverige och efterhand spridit sig i de breda lagren. Dagens Nyheter tog sig en ledarroll i underminerandet av både samhällelig och enskild moral.

Redan år 1956 publicerades ute i världen två verk av blivande nobelpristagare som med fiktionens hjälp visade i vilken riktning hrr Lagercrantz och Gyllensten ville föra sina efterföljare. Det var Albert Camus’ Främlingen och det var Camilo José Celas Pascual Duartes familj.

Pascual Duarte är dömd för sina våldsdåd och skriver i fängelset ned den ”sanna” historien om sitt liv. Han har mördat flera mänskor, bland dessa sin mor.

Camus inleder sin bok med de kända meningarna: ”Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte. Jag fick telegram från hemmet: ”Mor avliden. Begravning morgon. Högaktningsfullt.” Det betyder inget. Kanske var det igår.”

Publiceringen av Celas bok förbjöds vid första försöket. Den var för grym tom. för spanska förhållanden. Men den ”trolöshet” och ”existentialism” och ”illusionslöshet”, termer som användes i debatten, som ovan beskrivits, kan sammanfattas i en mera beskrivande term: själviskhet.

Men lika litet som Camus gör Cela propaganda för själviskhet. De står båda för ett slags realistisk existentialism. En tredje nobelprisvinnare, Sartre, har med sin självmedvetna svada urholkat innebörden av denna filosofiskt redan substanslösa term men fattad som en litterär strävan och inte som en filosofisk riktning kan den kanske brukas. Om vi verkligen är utlämnade och utelämnade till oss själva i existentialistisk mening, ja, då ter sig världen som den gör hos Cela eller hos Camus.

Hon som hatar har drivit genom sin egen vilja, tagit med våld det hon menar tillhör henne ensam – också levande barn från deras far. Hon har försökt personifiera den starka, egoistiska, trolösa och självmedvetna mänskan för vilka de gudomliga buden och sanningarna ingenting betyder – och hur ynklig har hon inte därmed blivit!

Hjälp står ändå att få. Den största synden av alla är att tro sig utan möjlighet att få förlåtelse.