Arabvärldens ende nobelpristagare, Naguib Mahfouz, var kanske ateist – åtminstone ur fundamentalistiskt muslimskt perspektiv. Hans roman Drömmarnas gata – eller på arabiska ung. ”Barnen i grannskapet”, أولاد حارتنا , är en renodlad allegori där världen är den gata där han bor. I Det stora huset vid gatans slut bor Allah själv (?), under namnet Gabalawi. Islams profeter Moses, Jesus och Mohammed förekommer under andra namn som invånare i samma stad och bosatta på samma gata.
Gabalawi har dragit sig tillbaka i tystnad och till sist befinns han vara död.
Som väntat väckte boken stort rabalder i Egypten och Mahfouz blev föremål för fatwor av ringare betydelse än den som drabbade Salman Rushdie. Men som över 80-årig skadades han svårt i ett knivattentat.
Är Gud död? Logiskt analyserad är frågan meningslös. En allmänt omfattad definition på det gudomliga är ju just att det innefattar möjligheten för oss att över huvud leva, röra oss, grubbla, ställa frågor.
Men individuellt tillämpad finns det ingen fråga som är mera betydelsefull. Mahfouz ville i första hand kritisera den egyptiska revolutionen, under och efter Nasser. När Gud dragit sig tillbaka, var folket på gatan utlämnade åt de religiösa stiftelserna (läs: judendom, kristendom och islam) och banditers herravälde. (Mahfouz menade vid något tillfälle att Gabalawi inte var Gud, utan en idé eller ideologi om Gud.)
Och kristen tro är ingen filosofisk betraktelse. När jag skall dö, har jag varken tid eller lust övrig för den lek som heter att dryfta existentiella spörsmål. Då är den enda frågan om jag tror mina synders förlåtelse och min frälsning i Jesus Kristus ensam.
Det är ju det som denna blogg handlar om! Mahfouz skriver om sin gata, jag om litteratur, och du? ”Vad helst ni gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig” säger Domaren en gång till dig och till mig.
I den stunden bör, skall, måste vår synd vara ångrad, bekänd och förlåten. Detta som för ett sjukt samvete skorrar som en hotelse är ett erbjudande och en utsträckt hand.