Ironi stegrad till cynism, det var vad Albert Drach ville. Lyssna till hans Pölsång:
Pfützenlied
Das Wetter welkt in grauem Schmutz.
Der Pinien brauner Krönungsputz
Sinkt ab wie alle Königsmützen
In graue Pfützen.
Und was mißliebig
Zynisch wie Kometenhohn geschweift
Und was ergiebig
Wohlgeraten und gereift,
So gut wie Bürgers warme Grützen,
Fällt in die Pfützen.
Und ist da nichts so ohnegleichen,
Daß es nicht abfault mit den Leichen.
Gott selbst vermag sich nicht zu schützen
Vor den Pfützen.
Hans släkt kom från Bukovina, han var ättling av sefardim, han gifte sig med en romersk-katolsk kvinna och efter dennas död med en aschkenazisk. Han internerades i franskt fångläger eftersom han befann sig i landet vid krigsutbrottet. Hans stora roman refuserades av sexton förlag innan han återupptäcktes året innan han erhöll Büchnerpriset.
Vad under om man blir skeptisk och ironisk. Men cynismen har ingen ursäkt i dess vedertagna betydelse som känslokyla och likgiltighet. Ursprunglig cynism är dock en levnadskonst, förmågan att komma till rätta med litet och vara sig själv nog i materiellt hänseende.
Varför skulle Gud skydda sig mot pölar? De speglar ju himlen.