Ressun Raamattu hette en liten bok jag bläddrade i på lopptorget. På det sista uppslaget berättar en av Charles M Schulz’ figurer för Snobben vad Herman Melville sagt: om man vill skriva en stor bok, skall man välja ett stort tema.
Och Snobben lutar sig över sin skrivmaskin och påbörjar än en gång ett storverk: Koira. Hunden.
I Murdochs bok skulle boken – eller teaterstycket som huvudpersonen regisserar – heta: JAG.
Vad är det att ha stora tankar om sig själv? Den sanna megalomanin är inte att tro sig vara Napoleon utan att tro sig vara seg selv nok. Dåren i Jesu liknelse är han som tror sig nu ha samlat tillräckligt för livet och för döden men får höra orden: ”— i denna natt skall din själ utkrävas av dig; vem skall då få vad du har samlat i förråd?” (Luk. 12)
Snobben är bara en hund och serien är en skämtserie. Men hon som hatar vill ta sitt eget liv och andras i sina händer. Guds ordningar och goda vilja trodde hon sig utan fara kunna trotsa och krossa med sin övermodiga mened.
Men Hans ord visade sig gälla: ”— jag, HERREN, sin Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar mig” (5 Mos. 5)
Öbon hos Murdoch som tror sig ha gett sitt liv en strålande regi, är en dåre. Och Korsspindelns edsbrott gav förbannelsen i arv till barn och barnbarn.
Men ännu är nådens och förlåtelsens tid: ”— men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina bud.” Snart, snart är det för sent – och så många tunga påminnelser om detta jag fått på sistone: ”Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro; lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.”
Och sedan?