Om kor kunde flyga, om lyrik kunde sättas på formel, ja, då toge man nobelpristagaren Eugenio Montale (1975) och adderade honom till Giuseppe Ungaretti (tomhänt) varvid slutprodukten bleve Salvatore Quasimodo.
Montales antikstorståtliga och färgnyansrika, liguriskt bullersamma metaforik i förening med Ungarettis snillrika svartblixtvita infall är det som gör det. Quasimodos mest kända dikt lyder:
Ognuno sta solo sul cuor della terra
trafitto da un raggio di sole:
ed è subito sera.
Vad mera behöver sägas om vårt liv? Solstrålen – ljuset, kanske glädjen – lyser och genomborrar oss tillika på jordens hafsiga yta. Och så blir det kväll.
Mina barn gavs mig en gång och ingen, ingen kan ta den vetskapen ifrån mig. Ingen kan heller frånta mig den glädje och rikedom de gav mig under de sekunder jag fick vara hos dem.
Sedan kom hon som hatar.