«

»

Mar 15

1960: Saint-John Perse

Seferis översatte T S Eliot (12/3) och Eliot översatte i sin tur Perses Anabasis. Perse var god vän med Dag Hammarskjöld, som var medlem i Svenska Akademien och drev på hans nobelpris – bl. a. genom att översätta hans verk. Också den igår avhandlade Ivo Andrić var diplomat, liksom många tidigare och senare nobelprisvinnare – särskilt bland sydamerikanska laureater har detta yrke varit populärt. Ordningsföljden Andrić – Perse var också resultatet av diplomati – en intern överenskommelse i Akademien.

Man kan ofta skönja det diplomatiska spelet i Akademien bakom  priset, något som med tiden verifierats när handlingarna blivit offentliga. Det är t ex ingen slump att det första priset år 1901 gick till Frankrike, vars akademi var förebilden för den svenska. De övriga mottagarna de tio första gångerna var andra dåtida europeiska stormakter: Frankrike igen, Tyskland två gånger, Spanien, Polen, Italien och Storbritannien. Därtill premierade akademien sig själv (Selma Lagerlöf) och brodernationen Norge.

Med tanke på detta var Saint-John Perses pris ändå välförtjänt. Han kände en stark valfrändskap med Hammarskjöld, de arbetade båda för höga ideal och världsfreden. Alexis Léger (Perses borgerliga namn)  övergav sin diplomatiska karriär för att ”bosätta sig i sitt namn”, bli författare. Nobelpriset fick han för ”den höga flykten och den bildskapande fantasien i hans diktning, som visionärt avspeglar tidsläget”.

Ett verk som speglar denna höga flykt är Anabasis – men kan översätta det grekiska ordet med ”uppmarsch” i en mycket konkret bemärkelse. Det gäller att sträva uppåt, till den stora utblicken och de stora visionerna. Gustaf Frödings dikt med nästan samma namn (Frödings heter ”Ur Anabasis”) kan åskådliggöra något av detta:

– När så barbarerna fördrivits eller dödats
lät Xenofon hellenerna slå läger
och taga fram av de förråd, som ännu ej förödats,
och bjuda in till gästabud hellenernas strateger.
Och runt omkring han lät soldaterna
få samla sig i jämna lag om sina matransoner
allt efter städerna och staterna,
arkader hos arkader och lakoner hos lakoner.

Och Xenofon, som jämt gav akt, när något samtal fördes,
att få besked om tankarne hos männen,
förvånades och i sitt hjärta rördes
av tal, som gick från man till man, från vännen och till vännen,
med tänkespråk från filosoferna
och trösterika stycken från Homeros
i växling med de glättigt sjungna stroferna
till Foibos och Athena och till Eros.

Och segervinnare i knytnävskamp bedömdes och berömdes,
Euripides med Sofokles han hörde sammanställas,
och allt som glädjen steg och krus och skålar tömdes,
blev männens sinne mer och mer liksom försatt till Hellas.
De tog ris och löv och skönt bekransade
de gjorde lek och dans i trädens svalka,
och ganska väl och vackert dansade
stymfaliern Sofainetos citalka.

Men Xenofon, som kom ihåg den hårda vedermöda
hellenerna fått genomgå och ännu måste bida,
och hungersnöd och frost och efterblivna döda,
var stolt och glad att se hellener kunna lida
och ändå kunna glädja sig och höja sig
till mera ädla ting än sorgen över nöden
och icke som barbarer böja sig
i skräck och vanvett under hårda öden.

Xenofons ursprungliga Anabasis från 370 f Kr är, liksom Frödings och Perses, en inspirationskälla för alla som av sin läsning fått samma lön som den trägne bondestudenten hos Sten Selander:

”Lönen var ej blott sådblandad kaka
som fattig adjunkt i ett klent pastorat
men makt att hålla förtvivlan tillbaka
med stålblanka romarcitat.”

Detta räcker en bit på vägen, den jordiska etappen. Men när vi på uppmarschen äntligen nalkas hemlandet, behövs en starkare tröst än den vi själva kan intala och suggerera oss. Perse förstod inte detta men Hammarskjöld visste det – vilket framgick när den senares postuma Vägmärken till mångas förvåning och även mångas förlägenhet gav klart besked om hans kristna tro.