”On me disait que quelques morts étaient nécessaires pour amener un monde où l’on ne tuerait plus.”
Detta citat ur Camus’ La peste kan åskådliggöra den konflikt mellan Sartre och Camus som jag tidigare berört. Dessa franska existentialister och nobelprisvinnare var och blev alltmera oeniga gällande frågan om politikens metoder.
Sartre kom att acceptera den sovjetiska varianten av marxismen, medan Camus menade att vi inte har rätt att offra någon enskild för massornas framtida lycka. Sartre delade Stalins syn: man inte kan göra en omelett utan att knäcka ägg. (Även om Stalin inte skulle ha sagt just så, ger uttrycket en rättvisande bild av hans ideologi.)
Med en grov indelning av mänskorna i två grupper, konsekvensetiker resp. pliktetiker, ser man snabbt att världshistoriens skurkar alla velat rättfärdiga sitt handlande på sartreskt vis. De menar att allt det onda de gör, görs för ett högre syfte, för den stora massans bästa i ett framtida lyckorike.
Kristus korsfästes med samma hycklande motivering – vår tröst är att ondskans makt ändå är begränsad, när den tror sig suverän och fri. Också detta största förräderi var förutsagt: ”Översteprästerna och fariseerna kallade då samman Stora rådet och sade: ”Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken. Låter vi honom hålla på så här kommer alla att tro på honom, och sedan kommer romarna och tar ifrån oss både templet och folket.” En av dem, Kaifas som var överstepräst det året, sade till dem: ”Ni förstår ingenting. Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör för folket än att hela folket går under?” Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året profeterade han att Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket utan också för att samla och förena Guds skingrade barn.” (Joh. 11:47-52).
Det krävs mod för att vederlägga Kaifas’ alla sentida anhängare och värna den enskilda mänskan. Camus ägde ett sådant mod. Huvudpersonen i La peste – eller en av dem -, läkaren Bernard Rieux, säger sig inte tro på något men han är ändå den som oförtröttligt hjälper och gör sin plikt.
Om hon som hatar ändå ägde en bråkdel av detta kurage! Ett enda steg, ett ord, en gest… Men man har intalat henne att det är bäst, om inte för folket, så för alla hennes offer att hon sitter kvar, allt mera fastgrodd i sitt hat.