När Harriet Löwenhielm gjorde sig skyldig till sitt famösa brott mot andan i Naturvårdslagens 7 kap 47 § bestämmelse om skydd av hotade djurarter, skaldade hon om offret:
”Han var stor, han var brun, och han skrek som ett barn
och vingarna klapprade som på en kvarn,
då han föll till det rum, där som fiskarna bo.”
Med en omvänd metafor insåg också Karl Gjellerup de klapprande dramatiska möjligheterna hos kvarnen och kvarnvingarna. Det är möllan som är ”huvudpersonen” i Møllen.
När Akademien gav två danskar sitt pris samma år, balanserade man också två åskådningar mot varandra. Karl står för idealismen och Henrik för realismen, enligt prismotiveringarna. Gjellerup vandrade vida i idéernas värld men återvände småningom till den kristendom han vuxit upp med.
Den stora kvarnen, i stiltje och i storm, ackompanjerar personliga konflikter på gården där den finns. Upplösningen är våldsam.
Men väderkvarnen är också ett allom bekant emblem från världslitteraturen och lever i talesättet att ”slåss mot väderkvarnar”. Det är en fruktlös kamp mot inbillade fiender, som riddaren av den sorgliga skepnaden, Don Quijote de La Mancha, för.
Också det en tragedi men Don Quijote besinnar sig dock till sist. Hon som hatar fäktar bara allt våldsammare ju mera vinden stillnar av. Barn och barnbarn växer upp men hon dryper sitt gift över generationerna.
Ingenångerochingenbekännelseingenförsoningingeningeningen.