Verner von Heidenstams debut innebar något nytt i rikssvensk lyrik – det var romantiken och individualismen som bröt igenom. Även om ”Hans Alienus” kände sig som en främling i världen förefaller han ändå att ha varit rätt väl hemmastadd i den och förtrogen med dess ekonomiska villkor. Men till den romantiska bilden av östern hörde föreställningen att mänskor där lever för stunden och saknar förmåga att rationellt planera morgondagen, som vi västerlänningar gör.
Vidskepelsen frodas också i en sådan miljö och von Heidenstams dikt om negern vid tempeldammen med sina tre stora frågor sammanfattar denna livshållning:
DE TRE FRÅGORNA.
Vid Derr i Nubien står en Isisbild
bland tusenåra störtade ruiner,
ett stenkast knappt från tempeldammen skild.
Och negern tror, att om, när månen skiner,
han stannar hvitklädd och i hvit turban
vid bildens fot en natt i ramadán
och kastar trenne stenar, som han först
har svärtat öfver lägerbålets lågor,
i dammens midt, där månen lyser störst,
då får han svar på trenne stora frågor.
Om alla tre i vattnets spegel falla,
då blir hans kärlek lycklig och han blir
väl nitti år och han skall dö emir
och Sudans hörn hans rykten återskalla.
Och natt är nu. En storväxt neger böjer
åt sidan tamariskerna och dröjer.
I blåhvitt lyser hans turbans muslin.
Och i hans svarta hufvud kan jag spåra
hans röda läppar som en blodröd skåra
i sidan på en lädersäck med vin.
Så klar är ökenmånen och så stor,
att allt har dagens färg. Är dagen vaken?
Det gula berget sitter som en naken
ghavazi-flicka i ett blåhvitt flor.
Han står vid bilden, hukad bakom stammen
af närmsta palm. Han lyfter raskt sin hand.
Men stenen faller blytungt hitom dammen.
Hans namn blir aldrig stort i Sudans land!
Han sliter lossnande turbanen af.
Han kastar nästa svarta sten. Den faller
långt bortom dammen mellan trädens galler;
det bådar död; det bådar tidig graf!
Förtviflad, häpen och med knäppta händer
han som i bön till Isis’ bild sig vänder.
Han vet, att allt, hvad mest han åtrådt äger,
på nästa sten som på en tärning väger;
ty faller den i dammen, då är visst,
om också ung han dör bland gatans arma,
att dessförinnan skall hans ökenvarma,
hans ystra kärlek nå sitt mål till sist.
Han slungar stenen, glömsk af allt omkring.
Två droppar kallsvett på hans tinning flyta.
Då plaskar där med ens på dammens yta
en silfverkantad, jättevidgad ring.
Vad är berömmelse och framgång i karriären, vad är ett långt liv med västerländsk medicin för kroppens skavanker? Varje mänska kastar sina stenar och ingen vet på förhand var de faller. Ung och bortglömd av världen skall han dö, negern i Nubien, men det hvad mest han åtrådt äger skall han nå dessförinnan.
Verner von Heidenstam var fascinerad av Österns mentalitet men föredrog Västerns förnuft och rationalitet, som hade framtiden för sig.
Jag hade nog gett negern Nobelpriset.