Då det här varit tal om författarnas hållning till ondskan som sådan, kan man tänka sig att Giosuè Carduccis Hymn till Satan – A Satana – skulle vara belysande.
Det är fråga om en hymn med femtio kvartiner eller fyrradingar enligt ett gammalt italienskt versmått.
Men Carducci var inte först med denna hyllning eller invokation till djävulen. Bl.a. Pierre-Joseph Proudhon har prisat honom och hans verksamhet, liksom Jules Michelet. Satan fick stå som en bild för framsteget i en tid då man trodde på vetenskapen.
Så är också radikalen Carduccis hymn en hyllning inte till ondskan utan till det han förstod som framåtskridande:
A te, dell’essere
principio immenso,
materia e spirito,
ragione e senso;
mentre ne’ calici
il vin scintilla
sì come l’anima
nella pupilla;
mentre sorridono
la terra e ’l sole
e si ricambiano
d’amor parole,
e corre un fremito
d’imene arcano
da’ monti e palpita
fecondo il piano;
a te disfrenasi
il verso ardito,
te invoco, o Satana,
re del convito.
På det sättet får många kända män i historien representera det ”sataniska” på ett något överraskande sätt:
Gittò la tonaca
Martin Lutero:
gitta i tuoi vincoli,
uman pensiero,
e splendi e folgora
di fiamme cinto;
materia, inalzati:
Satana ha vinto.
Den ondska som behandlats i denna blogg är motsatsen till framåtskridande (även om denna term förståtts mycket olika i historien). Carducci var politiker och reformator av samhälleliga former och institutioner; han ville dock det godas seger.
En sådan satan är inte Korsspindeln. Hon förkroppsligar ordets ursprungliga betydelse: åklagare. Hon känner bara lusten att riva ned och söndra. Försvararens evangelium har hon övergett och lämnat bakom sig.