«

»

Maj 03

1905: Henryk Sienkiewicz

Varje vuxen mänska kan ge exempel på någon som i ett eller annat avseende svikit honom eller henne.

Att sveklösheten och ordhålligheten tillmäts ett så stort värde och att brott mot dem bestraffas, beror ju på att vi är medvetna om löftesbrottets möjlighet. Det högtidligaste och heligaste av alla löften, äktenskapslöftet, avges inför Gud och församlingen som en försäkran om evig trohet: till dess döden skiljer oss åt.

Men inte alla kan nämna sådana personer, som framhärdar i sitt svek och stoltserar med det inför mänskorna.

Det är en boktitel hos Henryk Sienkiewicz som föranleder dessa reflexioner. ”Quo vadis?” Vart går du?

Repliken är hämtad från en utombiblisk berättelse om hur Petrus flyr från sina plikter som församlingsföreståndare i Rom. Under flykten möter han den Uppståndne. Han frågar: Quo vadis? Och Herren svarar: Romam eo iterum crucifigi.

Till Rom för att åter låta korsfästa mig.

När Petrus hör detta, återvänder han till Rom och blir korsfäst där, med huvudet nedåt för att han inte anser sig värdig samma död som sin Mästare. Petrus svek också en annan gång, när han tre gånger förnekade Herren.

Men han ångrade sig, fick förlåtelse och upprättelse.

Jag vet en som svikit det heligaste löftet av alla men som ändå träder upp inför mänskorna utan skam och som framlever sina dagar utan bättring och ånger.

Henryk Sienkiewicz’ bok handlar om Neros tid och om kärleken mellan en kristen kvinna och en romersk patricier. Den handlar också om Ryssland och Polen. Den handlar för mig om henne som svek och som hatar – och som inte kan förstå varför hon nu måste vandra genom dödsskuggans dal.