«

»

Maj 04

1904: José Echegaray

Ibsens Gengangere och Echegarays El hijo de Don Juan är besläktade dramer på det sättet att vardera tar upp känsliga ämnen och förkunnar ett slags ärftlig determinism. Echegaray var den sista romantikern av de stora spanska dramatikerna men han tar sig an författandet med matematikerns exakthet. Hans pjäser blir så ett slags experiment med utgången av experimentet givet på förhand.

”På den tiden ska man inte mer säga: Fäderna åt sura druvor och barnens tänder blir ömma. Nej, var och en ska dö genom sin egen missgärning. Den som äter sura druvor får själv ömma tänder”, säger Skriften (Jer. 31:29-30). Profeten talar här om en framtid när var och en själv bär ansvaret för sitt eget handlande. Litet längre fram: ”Jag ska lägga min lag i deras hjärtan och skriva den i deras hjärtan” (v. 33).

Det är sällan någon som José Echegaray förenar matematik och dramatik och författar många framstående verk i båda dessa ämnen. Men det är möjligt att sätta verkligheten på formel både med matematikens och med de skönlitterära symbolernas språk. I drömmarna betjänar vi oss av – och förstår! – symbolspråket utan behov av översättning till vardagsprosa.

Men när vi talar om psykologiska lagbundenheter är de inte mindre allmängiltiga och säkra än fysikens för att de formuleras på ett språk som är mera associationsrikt. En ond handling får sitt straff om två plus två är fyra. Man kan också uttrycka det som G K Chesterton: om det funnes en värld som är helt annorlunda än vår, där fält och berg och ängar består av idel ädelsten och ingen brist finns på något, skulle också där budet gälla: Du skall icke stjäla!

Samvetets bud finns till före möjligheten att bryta mot dem. Jag är viss om att Korsspindelns mened kommer att få fruktansvärda följder, med matematisk visshet, om hon inte före domen drabbas av evangeliet så att nådens oordning får sätta de jordiska orsakssammanhangen ur spel.