«

»

Maj 05

1904: Frédéric Mistral

”Canto uno chato de Prouvènço. Dins lis amour de sa jouvènço, —.”

Eller på franska: ”Je chante une jeune fille de Provence. Dans les amour de sa jeunesse.”

Mireiò är en rikemansdotter som älskar korgmakaren Vincènt men hennes far söker andra friare för henne. Hon flyr till ”de tre Mariorna”, Saintes-Maries-de-la-Mer och ber till dem för att få sin Vincènt. Vägen är svår och het men innan hon dör av umbärandena uppenbarar sig mariorna för henne, förkunnar paradisets ljuvlighet och Mireiò dör i frid.

Litet som Runebergs Hanna, alltså, men Runeberg ger läsaren ett lyckligt slut. Det speciella med Frédéric (Frederi) Mistral är hans occitanska språk, han utgav också en grundläggande ordbok.

Invokationen är allmängods i romantisk, antikiserande poesi och man kan jämföra med anslaget i Gustaf Philip Creutz’ herdekväde Atis och Camilla: ”Jag sjunger om den eld, som plågar och förnöjer, / Då han sin första makt i unga hjertan röjer.”

Om jag skrev en invokation till min blogg, började den: ”Jag sjunger om den ed — .” Man må ge ärnade eller ingångna äktenskap tragiska eller lyckliga förlopp eller båda, men kärlekens grundbult är troheten och dess insegel den högtidliga eden inför Gud och mänskor om livslång trohet.

Det finns inga lyckliga skilsmässor eller ens neutrala sådana, alla är de tragedier i en kristen församling och ett kristet land. Menedaren är en självisk ödeläggare av både samhällets och familjens liv och av kommande generationers framtid.