I Afrika söder om Sahara kan man särskilja tre större litterära regioner, om man så vill. Förutom Sydafrika och dess grannar har vi Nigeria i väster och dess grannar, som tredje region Kenya – Uganda tillsammans med det särpräglade särfallet Madagaskar i öster.
Ngũgĩ wa Thiong’o, tidigare under namnet James Ngugi, är en av den kenyanska litteraturens stora. Hans Om icke vetekornet anspelar på Jesu ord om vetekornet som måste dö för att bära frukt. (Boken skrev på engelska, senare har han skrivit på sitt stamspråk, till problemet med språket och modersmålet som litterärt uttrycksmedel i Afrika återkommer jag.)
Boken handlar om kampen mot det vita förtrycket och för uhuru, friheten. Men mest handlar den om en enskild mänskas, eller några enskilda mänskors, kurage och sanningskärlek.
Att hatet och fegheten är närbesläktade har många gånger slagits fast i denna blogg.
Hon som hatar har valt att tiga om sin skuld, ett tigande som fräter sönder henne själv inifrån likasom också hennes närmaste, hennes barn, barnbarn och andra drabbade.
Hjälten i Ngũgĩ wa Thiong’os bok väljer att tala, vidgå sin skuld öppet och inför alla, även om han därmed förvandlas från att vara en firad folkhjälte till att bli föraktad och vanärad av många. Men den som talar sanning vinner sällan de mångas stöd, däremot vinner hon – skulle hon vinna – självrespekt och respekt inför dem som förstår vad hennes handling betyder, hon skulle vinna klarhet och inre befrielse. Hon skulle bli frisk.
Ngũgĩ wa Thiong’o