Cees Nootebooms bok [16.11.] måste med nödvändighet föra tankarna till ett annat holländskt storverk, Willem Frederik Hermans’ De donkere kamer van Damokles. Och i detta sammanhang minns vi att också Maarten t’ Haart [17.11.] har identitetsproblemet som förutsättning för sin höglitterära detektivroman.
Ändå kan man svårligen påvisa direkta beroendeförhållanden, frågan: Vem är jag? ställs så ofta i modern litteratur och den får så diversifierade svar.
Varför är identitetsproblemet så framträdande i litteraturen idag?
Hermans säger i nämnda verk: ”Alles wat filosofen doen, is het voortbrengen van nog meer filosofie.”
Det är ett uttalande helt i paritet med Wittgensteins tankar, Hermans har också överfört Wittgenstein till holländska. Och då gäller det naturligtvis den filosofi som Wittgenstein kritiserar, den som presenterar heltäckande världsförklaringar.
Vi kan ingenting veta, det är den högsta kunskapen. Men är inte också den maximen bara uttryck för ett obevisbart antagande?
Som motto för essäsamlingen Läsarmekanismer citerar Harry Järv Max Dessoir: ”Die allumfassenden Theorien erinnern mich immer an das Tote Meer: jedes Lebewesen, das in die klar aussehende Salzflut sich wagt, schwimmt an der Oberfläche und muss sterben; im Toten Meer des begrifflichen Absolutismus gelangen die lebendigen Einzelerkenntnisse niemals zur Tiefe, sondern werden vergiftet. Forschung und Lehre haben sich nach den Gesichtspunkten zu richten, die jeweilig vom Stoff verlangt werden, sie sollen feststellen, ordnen und möglichst unbefangen aus der Sache heraus erklären.”
Denna blogg utgår från att du finns, inte bara som ett praktiskt antagande utan som grundvalen för ett kategoriskt imperativ: lämna hatet!