Det är ett anmärkningsvärt faktum att inget Nobelpris i litteratur gått till en rysk författare sedan 1987, dvs. nästan tre decennier – och då gick det till en författare som emigrerade till USA och där skrev sina senare verk, Joseph Brodsky. Och Svetlana Aleksejevitj, som beskriver det eftersovjetiska förvirringstillståndet, är vitryska och hennes genre är journalistiken, inte fiktionen.
Det är anmärkningsvärt med tanke på landets folkmängd och den djupa litterära bildningen i landet. Det är som om ingen skulle förmå sammanfattande redovisa det som skett i landet. Ljudmila Ulitskaja skriver i klassisk stil, Viktor Pelevin skriver fantastik och groteskeri. De ger tillbakablickar eller ögonblicksbilder men den stora romanen om Sovjetunionens fall har ännu inte publicerats. Var är Vladov?
Men det pågår en kamp i landet. Efter Jeltsinerans stora oreda har entusiasmen – eller manin – för allt västerländskt och kapitalismen avtagit.
Gorbatjov var populär i utlandet men hade mycket litet understöd i Ryssland. Med Putin är förhållandet det omvända. Ändå kommer det antagligen i historiens backspegel att visa sig att hans och drabanten Medvedevs president- och statsministerperioder varit nödvändiga för att bibehålla en relativ inre och yttre fred i landet.
Werner Aspenström skrev en gång en dikt om den ryska mytologiska jätten Vladov:
Vladov drog en kälke
En jätte var jag, en jättes krafter hade jag,
när jag lade domkyrkan och kejsarpalatset på kälken
och drog åstad ut på snöslätten.
Jag ville undanskaffa orättfärdigheten.
Ju längre jag drog, desto mindre blev jag.
Stjälpte av alltsammans och skyndade bort,
jag var då mycket liten.
Strax började kyrkklockorna dåna bakom mig.
Kristallkronorna i palatset tändes.
Statyer, sarkofager och små lökkyrkor
växte upp runt omkring.
Där jag stod i skogsbrynet såg jag orättfärdigheten
oföränderligt stråla.
Att undanskaffa den blir en uppgift för mina barn.
Önskar mig många barn: jättar, obevekliga.