Время секонд хэнд heter Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj’ stora intervjuverk om homo sovieticus före och efter imperiets fall.
Läsningen kan lämpligen kompletteras med Alexei Yurchaks Everything Was Forever, Until It Was No More: The Last Soviet Generation.
Förvirringen efter Sovjetunionens upplösning var stor och i efterhand kan man bara konstatera att följderna kunde ha blivit mycket värre.
Aleksejevitj’ bok visar hur s.k. ”normala” mänskor kan leva sitt liv i en lögn: en partifunktionär håller tal, alla vet att han ljuger, han själv vet att alla vet att han ljuger, men alla applåderar och hans glädje över applåderna är ändå äkta.
Vilken är vår livslögn?
Diskussioner på internet med rikssvenskar har gett mig känslan av att manipulerandet av språket, och därmed verkligheten, gått ännu längre i Sverige än i Finland. Det är som om man i Sverige inte längre märker vare sig det komiska eller tragiska i nyspråket, inte ens fastän det påpekas.
Kommer det att skrivas en bok om mänskors förvirring efter uppvaknandet? Kommer man att förundra sig över hur lätt vi lät oss styras och ledas?
Idag berättar Yle att riksdagen slutgiltigt fastställt en lag om s.k. ”könsneutrala äktenskap”. Det låter som en notis i Grönköpings Weckoblad men vem ser det tragiska: man fråntog samtidigt barnen deras rätt till en far och en mor.
Själviskheten segrade över omsorgen om de minsta och försvarslösa.
Men de som försvarar beslutet använder naturligtvis andra ord, vackra ord. Och de kanske själva tror att de tror på dem? Och applåderar.