Wisława Szymborskas inledde sin nobelföreläsning på följande sätt:
”Det sägs att första meningen är den allra svåraste när man ska hålla tal. I så fall har jag det svåraste bakom mig…”.
Man kan jämföra denna inledning med hennes dikt ”Tre högst besynnerliga ord”:
Medan jag säger ordet Framtid
blir första stavelsen förfluten.
Medan jag säger ordet Tystnad
bryter jag den.
Medan jag säger ordet Ingenting
skapar jag nånting som inte ryms i något intet.
Enligt motiveringen gavs priset till Szymborska: ”för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet”.
Det är en motivering som också träffar rätt med stor precision. Man kunde ännu ha tillagt hennes förmåga att förundras och leva sig in i icke-mänsklig verklighet. Såhär känns det exempelvis för en katt som konfronteras med ”det biologiska sammanhanget” och ”mänsklig verklighet” när Döden gör entré:
Dö – så gör man inte mot en katt.
För vad ska katten ta sig till
i den tomma våningen.
Klättra på väggarna.
Gnida sig mot möblerna.
Inget verkar ändrat
men inget är sig likt.
Inget verkar flyttat
men ändå står det glesare.
Och på kvällen lyser ingen lampa.
Det hörs steg i trappan
men inte just de.
Handen som lägger fisken på fatet
är inte heller samma.
Det är något som inte börjar
när det skulle börja.
Något som inte händer som det ska.
Någon bara var här,
sen var han plötsligt borta
och är nu envist borta.
Hon som hatar saknar dessa fakulteter. Hon kan inte förundras över tillvaron. Hon kan därför inte föreställa sig medmänskans smärta, hon kan inte vända på tillvaron och hon kan inte leva sig in i följderna av hennes brott.
Eller kan hon det?
En fruktansvärd tanke. Den tvingar mig att välja icke-förmågan som förklaring.