Konjunkturerna växlade alltså för de sovjetiska författarna under Chrusjtjov men i oktober 1958 kom ett besked som ledde till att linjen åter skärptes – Boris Pasternak tilldelades Nobelpriset.
Hans Doktor Zjivago var alltför koncentrerad på individen och inte ens hans personliga utveckling följde den officiella doktrinen. Pasternak tvingades avböja priset och censurerades i Sovjetunionen. Många verk publicerades där i någon av de många litterära tidskrifterna innan de utgavs i bokform – nu blev tystnaden genast öronbedövande kring Pasternak.
Ett tecken på tövädret var i alla fall att han inte förvisades och inte drabbades av direkta straffåtgärder. Men ingen sovjetisk författare av betydelse vågade heller träda upp till hans försvar.
Doktor Zjivago är en moralisk person med ett samvete. Om frånvaron av ett sådant har denna blogg handlat – om brott och straff. Boris Pasternak kunde mitt i den samvetslösa socialismens högborg dikta om Guds närvaro.
I slutet av dikten В больнице vänder sig den döende patienten till Herren med förtröstan – och med förundran över Hans vishet och godhet:
”О господи, как совершенны
Дела твои,— думал больной,—
Постели, и люди, и стены,
Ночь смерти и город ночной.
Я принял снотворного дозу
И плачу, платок теребя.
О боже, волнения слезы
Мешают мне видеть тебя.
Мне сладко при свете неярком,
Чуть падающем на кровать,
Себя и свой жребий подарком
Бесценным твоим сознавать.
Кончаясь в больничной постели,
Я чувствую рук твоих жар.
Ты держишь меня, как изделье,
И прячешь, как перстень, в футляр.”