”Genuin ondska förstummar oss, lämnar oss förfärade och hjälplösa med en enda tanke ringande i huvudet: det här borde aldrig ha hänt.”
Detta citat av Hannah Arendt anför Ann Heberlein i den bok jag följt. Det är en praktisk definition av ondskan genom en beskrivning av dess följder.
Man förvånas, förbluffas, förstummas när man ser det sjukliga hatet och ondskan manifesteras.
Detta borde aldrig ha hänt – det får aldrig hända igen – är välmenande men ack, så meningslösa fraser.
Det kommer att hända igen. Överallt i världen, under alla tider, yttrar sig hatet och ondskan på vår jord.
Hon, som lovade och svor evig trohet – det var verkligen hon som förövade brottet, som slog barnen, som övergav den slagne, som svek där en mänska aldrig får svika.
Men ett förvänt hopp, en aning av en tröst, ligger i det faktum att vi ännu kan förvånas över ondskan. Hon som hatar på Hitis, hon är dock ett undantag och ingen regel – ett monster, moraliskt vanskapt.
När en medmänska ligger svårt slagen på gatan, stannar dock de allra flesta, de erbjuder hjälp och vård. Mycket få gör som hon: sparkar den hjälpbehövande i ansiktet och går.
Förstummade ser vi det ske… men det är av häpnad vi förstummas. Hon har inte längre makten att tysta oss. Hon försöker ständigt – med angivelser, med myndigheter, med manipulationer och förtal. Deras verkan avtar allt mera. Och när och om hon tillintetgjort sitt offer, när hon tror sig ha segrat, då har hon förlorat allt.