«

»

Maj 09

Vem är ond?

Ann Heberlein gör, med stöd av John Kekes, en åtskillnad mellan det moraliskt klandervärda och det ondskefulla.

En person som snattar eller fuskar med deklarationen är enligt deras definition inte nödvändigt en ond mänska. Men om hon plågar och torterar en medmänska är hon det.

Jag vill inte ansluta mig till en sådan endimensionell definition av ondskan. Den skulle ju innebära att någonstans på skalan vid namn ”moraliskt klandervärda handlingar” dras en godtycklig gräns, bortom vilken vi i princip kan inrangera förövarna i de ondskefullas led.

Dessutom bör man också ta hänsyn till tidens förlopp och till personens medvetande om handlingens innebörd och konsekvenser.

Korsspindeln på Hitis är medveten om vilket lidande och vilken ångest hennes brott medför. Hon vet också att det finns möjligheter att lindra verkningarna, att en sinnesändring hos henne radikalt kunde lätta offrets plågor. Ett ord, en gest, kunde skingra mycket lidande…

Ändå gör hon dagligen och stundligen detta val: hon framhärdar i ondskan, hon väljer åter och åter igen att efter bästa (sämsta) förmåga plåga sitt offer, sina barn, sina barnbarn, riva sönder, förstöra och fördärva.

Varje morgon då hon vaknar, om hon sovit, måste hon förnya beslutet att också denna dag tjäna helvetets krafter och syften.

Så är en ond person omgiven av ett moln av onda och ansvarslösa handlingar, i stort och smått. Det kan hända att snattaren eller den som deklarerar falskt är för dum, för enfaldig, för att kunna se sin handling som primärt ond. Han kan inte bedöma sin gärnings konsekvenser i andra och tredje led.

Men om han bibringats denna insikt och ändå inte upphör, är han ond.