Marie Under är en av de författare som fann en fristad i Sverige under kriget – den mest berömda flyktingen är ju Nelly Sachs. Marie Under emigrerade 1944 och levde till 97 års ålder. Hon dog 1980 i Stockholm och tidigare i år återbördades hennes stoft till Estland.
Under ett långt liv hann hennes dikt genomlöpa många stadier. Som medlem av Siurugruppen – författarnas organisation i grupper av likasinnade är ett estniskt särdrag – väckte hon anstöt med vissa av de tidigaste dikterna. Sedan blev de mindre jagcentrerade, inriktade på naturen och panteistiskt färgade. Och i hennes sista diktsamlingar överväger grubbel över ensamheten, kriget, döden och mänskans lott, som i Sömngångaren i samlingen Ääremail från 1963:
Somnambuul
Mustrohelisis lehis põlev õis.
Üks üksik hing sääl kõnnib unepime.
Tal narrikübar kulmel. Oma nime
vist õndsalt üle õla heita võis.
Ja läeb kesk sisisevat pimedust
ta oma sisimase tule pärjas.
Kõik sõnad kuivand kirbes keelemärjas.
Ei kaja vastukaja kimedust.
Ta varivaikselt astub sulgund-tõrges.
Pilk sissepoole – silmad kaugel kõrges.
Maa kuum ta sammest. Ülal külmad tähed.
Mu vastaspoolne teisik, kuhu lähed?…
Ees sünge valvur langetamas piiki:
võid astuda – võid jääda Nimetuse riiki.
Sömngångaren med narrens attribut – en sådan person har ofta berörts i denna blogg om hatets och ondskans framfart i världen.