Czesław Miłosz kritiserar med rätta västerländska recensenter för deras omdömen om Pasternak och Solsjenitsyn. De berömmer pliktskyldigast dessa författare och beskärmar sig över de ohyggligheter de skildrar men…
Men är de västliga författarna själva medvetna om skillnaden mellan äkta deltagande och det som bara är underkastelse under modets föreskrifter eller en marknadsföringens strategi? — För att uttrycka saken kortfattat: Pasternaks eller Solsjenitsyns verk ”dömer” i ett visst avseende all samtida litteratur genom att återinföra en hierarki av värden som vi inte kan avstå ifrån utan att mänskligheten hotas av vanvett. Eller: de återupprättar en klar distinktion mellan vad som är allvarligt i människolivet och vad som anses allvarligt av folk som vällevnaden drivit från deras sinnen. (Jag är här. Essäer, s 194)
Något liknande ville Marcel Reich-Ranicki säga (se blogginlägget 11 juli) gällande nödvändigheten av en litterär kanon.
Var finns förmågan att känna skam? Den skiljde mänskan från djuren i skapelsens morgon och när hon förlorar den blir hon djuren lik.
Czesław Miłosz fortsätter med att notera vad han kallar ”en oerhörd paradox”, nämligen att ”i de länder där de kristna kyrkorna frodas finns det praktiskt taget inga äkta kristna romaner. Sann kristen diktning har måst komma från Ryssland, där de kristna under åtskilliga decennier förföljts.”
Här kan vi inte följa Miłosz. En roman är inte döpt. En kristen roman finns inte men det finns romaner som ger uttryck för en kristen syn på livet.
Och sådana lutherska romaner finns det i de lutherska, nordiska länderna. Ett trivialt exempel, jag nämner det för att det är de romaner jag senast nämnt i bloggen, är guldålderns detektivromaner i Sverige (bloggen 27 juli).
Stieg Trenter och H.-K. Rönblom bekänner ingen kristen tro och raljerar ibland med kyrkor och sekter. Men deras romaner kunde skrivas endast i ett protestantiskt land.
De har skamkänslan. De har därför också ansvaret, det individuella ansvaret. Liksom många av deras kolleger inom den ”riktiga skönlitteraturen”: 40-tal, 50-tal – oavsett om deras trosbekännelse är Lars Ahlins eller den är Karl Vennbergs.
Skammen känner inte hon som hatar, inte det individuella ansvaret. Den synd hon begår har alltid ursäkten och förevändningen inbyggd och till hands, formuleringarna fanns hos henne redan långt före själva den onda handlingen.
Skamkänslan finns inte heller hos majoriteten av den skönlitteratur som publiceras i Finland och i Sverige idag och därför inte heller ett äkta medlidande. Bara ett stort jag och den sköna rysningen när man vet att det är rätt och comme il faut att säga: Å, så vi lider med offren hos Pasternak och Solsjenitsyn och med alla förtryckta i hela världen! och att dricka rätt sorts kaffe och placera i ”etiska” fonder.