Ett av Czesław Miłosz’ säregna bidrag till litteraturvetenskapen är de teorier han har om Swedenborgs betydelse för europeisk litteratur och enkannerligen för Dostojevskij.
Han lyfter fram en avlägsen släkting, Oskar Miłosz, och dennes tankar. Emanuel Swedenborg är ju en omstridd person – man har velat avfärda honom som schizofren men Miłosz menar att han inte företer en sådans symptom på avskärmning från omvärlden.
Tvärtom var han en aktad vetenskapsman, assessor vid Bergskollegium, även om många såg med skepsis på hans anspråk på att när som helst kunna förflytta sig till ”andevärlden” eller färdas till Jupiter och berätta om vad han där erfarit.
Det är dock inte mera än ett sekel sedan en majoritet av prästerna i Sverige var swedenborgianer – i någon mening. Nu har en… jag höll på att säga ”tillnyktring” skett men Svenska kyrkans präster är mera berusade än någonsin.
Czesław Miłosz lyfter fram Swedenborgs inflytande på Dostojevskij och undrar om möjligen Svidrigajlov och inte Raskolnikov är huvudpersonen i Brott och straff. Denna onda och fördömda mänska med sin korrespondenslära om helvetet – att själarna får ett straff som på något sätt avbildar deras synd – lider av akedia, den stora, grå, tröstlösa likgiltighetens dödssynd, trötthet och letargi.
Vem av oss ber Gud om förlåtelse för sin depression?
Czesław Miłosz’ tankar är intressanta. Enligt min mening innebar Brott och straff en vändpunkt för Dostojevskij. Här framställde han den kristna tanken om nåden i Sonjas gestalt och agerande men i senare böcker som Bröderna Karamasov eller Idioten förlorar han sig i andlig spekulation. Kanske swedenborgianism.
Hon som hatar lider av depression. En deprimerad känner det som om hon inte var med i livet, inte når ut till mänskorna. I själva verket är det Livet som inte når henne därför att hon bommat till sin dörr med sitt oförsonade brott.