Om Sá de Miranda var samtida med Luther och reformationen, var nationalskalden Luis de Camões motreformationens samtida. Det var när han var något över tjugo år gammal som påvens kyrka inledde det kyrkomöte i Trento (Trient,1545—63) som med all icke-önskvärd tydlighet tog avstånd från den kristna läran.
Såhär uttalade påvens kyrka eller påvesekten sin förbannelse över den kristna tron vid det tridentinska konciliet: ”Om någon säger att rättfärdiggörande tro inte är något annat än förtröstan på den gudomliga nåden, som förlåter synder för Kristi skull, eller att det är allena genom denna förtröstan som vi rättfärdiggörs, må han vara förbannad.” (D 1562)
Och eftersom kyrkomötena enligt romarna inte kan missta sig, inte heller påven då han uttalar sig ex cathedra, kan påvesekten aldrig bli en kristen kyrka enligt sin Moment 22-logik. Den måste upplösas och i dess ställe måste komma en annan.
Efter 1500-talets kontroverser har påvesekten dessutom gått ännu längre i villfarelse, främst genom 1800-talets nya dogmer om och kring Maria. Tron på dessa dogmer är ju enligt romarna nödvändig för saligheten.
Vid min första bekantskap med Lusiaderna, i en översättning till svenska från 1800-talet, fann jag det påfallande hur liten plats jungfru Maria fick i framställningen. Nuförtiden är denna dyrkan av en mänska mycket mera framträdande hos de påviska.
I stället talar Os Lusiadas mycket om strider och kamp för att föra den kristna tron till hedningarna på olika platser, främst längs segelvägen från Portugal till Indien.
Därför är läsningen av Lusiaderna också en sorglig läsning. Vid den tiden är det som om påvens kyrka ännu hade kunnat reformeras och omvändas till kristen tro – idag är dörrarna stängda.
Jesus lär att det inte finns någon neutralitet i förhållande till Hans budskap. Antingen älskar man evangeliet eller hatar det och man kan inte tjäna två herrar.
Hon som hatar blir förnärmad av sådant tal. Så skedde för tvåtusen år sedan och för femhundra år sedan och så sker idag. Man vill kallas kristen och samtidigt vill man kunna leva kvar i hatet. Men den som vägrar förlåtelse och försoning är och förblir syndens träl och djävulens tjänarinna.