Camilla vid skiljevägen

Dagen var het och när jag nådde caféets rand, lade jag min hatt, min kont och min vandringsstav på ett utebord.

Sedan gick jag in för att hämta ett glas vatten. När jag kom ut igen, satt där en gammal man på min plats.

– Se! sade han. Jag har hittat en hatt, en kont och en vandringsstav. Idag är det bestämt min lyckodag!

Jag hade inte hjärta att upplysa den mycket gamle om det rätta ägoförhållandet. Hatten hade han redan satt på huvudet och med staven i handen öppnade han förväntansfullt min kont.

Den var nästan tom. Där fanns bara ett rimlexikon och Olga Ollonborres nya diktsamling, ”Sorgesång för svarta svanar” (Eget förlag 2024). Han öppnade den på s. 37.

– Läs den! uppmanade jag. (För det lovade jag er tidigare.)

Han öppnade därför boken och med svag och darrande gammelmansröst men med tydlig diktion läste han högt:

Min sorg är en kont med hål i,
otymplig och rysligt tung.
Där finns järnskrot och härdat stål i
den konten alltsen jag var ung.

Jag känner hur konten lättar
och bördan blir mindre tung.
Nu äter jag nöjd mina plättar
med hallonsylt. Fröjdas, sjung!

– Det vardagliga mitt i den stora bedrövelsen har alltid varit Olgas styrka, sade jag.

– Det låter som en dålig översättning, sade den gamle. Originalet är finskt och finns i sockenbiblioteket i Padasjoki. Men nu kan jag inte minnas vem som är den rätte upphovsmannen, tillade han, drog hatten djupare ned, tog konten på ryggen och gick med min stav i handen.

Jag ropade efter honom: ”Det är det nog inte heller någon annan som minns!”

Han hörde mig inte. Fast han hade utstående öron hade hatten glidit ner över dem.

Min imaginära sångmö [Miranda] har en livslevande syster, Amanda.

Systern tänker gifta sig. Hon har bestämt datum för vigseln i november och bokat vigselförrättare, både kyrklig och civil. Det kan ju hända att hennes val faller på någon kandidat som inte är mantalsskriven i Finland och det är därför bäst att vara beredd.

Amanda ämnar förälska sig först. Poesin är henne viktig och först av allt ämnar hon be presumtiva äkta makar recitera en dikt av Stagnelius, med känsla och gärna ur minnet:

I blomman, i Solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
Hon strålar, hon ler.
I rosornas anda,
I vårvindens pust,
I druvornas must
Jag känner Amanda.

Men aldrig min trånad
Till målet skall nå.
Blek, suckande, hånad,
Jag enslig skall gå,
Skall evigt, Gudinna!
Lik stjärnan dig se
Högt över mig le
Och aldrig dig hinna.

– Den är kanske litet överdriven, säger Amanda, men det är ju ändå bara poesi.

Hon har inrättat sitt högkvarter på cafét där jag bor och under veckoslutet ger hon sig ut på den turné som kommer att avslutas med att hon tillkännager sitt val på måndagen. Hon hinner med 4-5 byar om dagen, så det blir kanske ett dussin ställen där hon kommer att sammanträffa med hugade friare och samtala med dem. Hon har några medhjälpare, som samlar fakta om deras bakgrund.

– Det betyder inte att någon är utesluten på förhand, säger Amanda. Man kan sona sina brott. Men jag tänker inte gifta mig med någon som gjort sig skyldig till sådant som… ja, nu tänker jag faktiskt på C—–a, du får ursäkta…

– Det gör du rätt i, sade jag. Det är inte trevligt när sådant framkommer först i ett sent skede. Och jag hoppas bara att inte också du råkar ut för ett svin, ett obotfärdigt sådant.

Jag följde med mannen med hunden och stödbostäderna (se i förrgår) en bit på vägen och då såg jag de första affischerna som meddelade var Amanda kommer att ta emot aspiranterna. Naturligtvis gör hon också ett litet självständigt framträdande med en presentation av sig själv, iförd en dräkt från Gertrud’s Clothing&Småting.

Jag önskade så Amanda lycka till men avböjde inbjudan till bröllopet. Det är svårt att vara glad nuförtiden, sade jag, och det förstod hon så väl. Men jag rekommenderade en kandidat för henne, en som inte nämnts i förhandsspekulationerna i ortspressen. Då jag vill förbli obunden avslöjar jag inte namnet.

Idag rev jag av det sista träningspasset inför spjutfinalen i OS.

Jag vill beskriva känningarna (tuntemus) de senaste veckorna för sport- och andra fånar bland läsarna och gör det med gängse finska termer inom parentes. För att underlätta referens till referaten i massmedier.

Den mentala (kantti) förberedelsen är viktig. När jag drog på mig verryttelybyxorna (finskan har lånat ordet ’verryttely’ från svenskans ’verryttelydräkt’. Som 7-åring fick jag en grön sådan.) kastade jag en blick på affischen i farstun. Där har jag ritat tre finländare överst på prispallen.

I trappan provblängde jag på en granne som också följer med tävlingarna. Det gäller att skaffa sig ett psykiskt övertag när marginalerna är små. En centimeter (hiuksenhienosti) kan avgöra medaljörernas ordningsföljd.

Jag tror att mitt personliga rekord (änka) kan förbättras i finalen. I våras hade jag känningar i foten, vaden, låret, höften och ryggen men sådant hör till vardagen för idrottsmän. Att jag har armarna (olkapää, kyynärpää, käsi, sormi) i bandage behöver inte nämnas skilt.

Under de mem. betydelselösa tävlingarna i andra grenar har jag också samlat bortförklaringar att tillgripa vid behov. Superform (ylikunto) är i mitt tycke den bästa, den visar att man inte legat på latsidan utan förberett sig samvetsgrant. Men det finns många andra, Finland är faktiskt kvantitativt en av de främsta nationerna i detta avseende. Varje sann idrottsentusiast drar sig ännu till minnes Markku Taskinens suveräna förklaring när han ledde loppet ända fram till målrakan men styvnade och missade medaljplats: ”Motivationen tog slut.”

Finalen kan dra ut på tiden och det gäller att veta vilken föda man skall inta. Vätsketillförseln är särskilt viktig i Paris där temperaturen är hög vid denna tid på året. Jag tänker ta det lugnt i början, avvakta och se vad de nio andra kastarna presterar i första omgången.

På väg hem från cafét tappade jag påsen men bakverken (kipua alaselässä) var oskadade. Det tar jag som ett gott tecken. Alla idrottare är vidskepliga på något sätt och följer bestämda ritualer (meno) inför sin prestation. En örfil (tahallinen kasvojen seutuun kohdistuva ruumiillisen vamman tuottaminen) till medaljkaffet eller två, och allt är redo.

Det är inte mitt fel sen.

På en kulle ovanför Våtträsk finns en anläggning som ser ut som en stödbostad för bostäder.

Det är gamla byggnader nära förfall men de har inte överskridit gränsen. De stagas upp med linor, stöttor och förhoppningar. Deras ägare är en liten man med en stor hund.

Han är gammal, äldre än jag, men alltfort en ivrig byggherre. Nya baracker reser sig mellan uttjänta bilvrak, jordgubbsland och högar med presenningar. Ibland brinner de upp, ibland ner, men det bekommer honom inte särskilt mycket.

I oktober fyller han höga, jämna år och jag tycker verkligen att du kunde ge honom en present. Han är vegetarian och något slags salladstårta är säkert välkommen.

Ja, jag tänker i alla fall gå dit och gratulera. Hunden är en schäfer.

Med olyckan gick det till så: herr Mandelmassa tjänstgjorde på den stora gården. Han var bara fyra år när han en tidig morgon i oktober-november befann sig i sin vanliga drängtjänst högt uppe på höskullen. Där var lågt i tak och inga vuxna kunde arbeta där. Skrämd av en katt (den hette Ville) drattade han ner från taket och det bar sig inte bättre än att han föll i gödselstacken, hans lillasyster hade just rengjort båsen och skovlat ut färsk dynga. Herr Mandelmassa sjönk ner till knät och kunde inte komma loss.

Det var en kall morgon, det ångade från stacken, men snart nog kallnade den och han frös fast. Hans lillasyster hade redan skyndat vidare till snöskottningen – ett häftigt snöfall hade just inträtt – och ingen hörde herr Mandelmassas pip på hjälp. Och även om dessa uppfattats uppe på gården, hade det föga båtat. Greven, grevinnan och de små grevlingarna befann sig nämligen på släktvisit, köksan hade därför sin lediga dag och den gamla husan Olga (inte att förväxla med frk. Ollonborre) var döv. Dessutom var det Mårtensmäss, den tid på året då tjänstefolket kan byta arbetsplats, och hon var upptagen med att förpläga nya aspiranter på tjänst i det välsedda grevliga hushållet.

Först när drängen Stor-Klas av misstag begav sig till den stora ladugården, upptäckte han herr Mandelmassas prekära belägenhet. Han tog herr Mandelmassa under armarna och drog men därvid lossnade tyvärr herr Mandelmassas ben. Det gick av vid knät.

Fattiga som de var, hade familjen Mandelmassa inga möjligheter att uppsöka och få hjälp på Mehiläinens privatmottagning i sockencentrum. Den kommunala hälsovården kunde ta emot först tre veckor senare. Man vände sig därför till den kloka gumman Olga (inte att förväxla med husan eller frk Ollonborre) som visste på råd. Lille herr Mandelmassa fick lägga sig framstupa i halmen, benet anbringades med ett plåster av spindelväv och en dekokt av råttblod och havregrynsgröt ströks på benändarna varefter Stor-Klas höll dessa pressade mot varandra i en kvart timme.

Tyvärr hade Olga i ladugårdens halvmörker glömt bort att lille herr Mandelmassa låg på mage och inte på rygg, och benet kom därför att växa fast så, att fotbladet pekade bakåt i stället för framåt.

Där vi nu satt på cafét där jag bor, förmådde jag inte understundom underlåta att kasta en blick på herr Mandelmassa där han satt och ibland förstrött sparkade sig själv i ändan – eller hade gjort det, om inte stolsitsen varit i vägen. Det skedde inte medvetet – herr Mandelmassa är en allvarlig man och föga begiven på dylika, publikfriande upptåg.

Jag försökte betrakta hans förehavanden på ett förstulet vis men jag såg att en utsocknes kund närmast stirrade på herr Mandelmassa. Malin nästan rynkade ögonbrynen därvid.

Så får man inte göra. Stirra, alltså. Ögonbrynen kan man nog rynka, om skäl finns, brukar Olga (husan) säga, som har ett fint sätt och vet hur man skall föra sig.

Några ord om Olgas syster är också på sin plats, då jag nämnde dem båda för några dagar sedan.

Malin Mandelmassa och hennes man kommer ibland till cafét där jag bor. När jag skrev att ”Malin är stel och behärskad i alla situationer” avsåg jag hennes strävan att diskutera alla problem, också personliga, på ett objektivt sätt. Hon blir aldrig arg på sig själv eller sin man.

Inte för att hon har skäl till det. Herr Mandelmassa är sävlig och godmodig som ett hallon. Sådana ser man ju aldrig brusa upp.

Att jag nu berättar om honom via Olga och Malin beror på att han annars kunde identifieras och hans berättelser tangerar ett antal snarstuckna ortsbor och deras efterlevande. Herr Mandelmassa är barnfödd här, på en stor gård där hans föräldrar var dräng och piga. Som mycket liten råkade han ut för en invalidiserande olycka som han aldrig fick läkarbehandling för, däremot råkade han ut för diverse hemmagjorda huskurer.

Nu, säger herr Mandelmassa, har besvären blivit akuta. Men han anklagar ingen. De som borde ha ingripit då, kunde det inte – av olika skäl.

Att han orkar vara trankil ser jag som Malins förtjänst. I motsats till Olgas lyrik är hennes verser väl valda och radade ord.

Också dem kommer jag att citera, i samband med att jag offentliggör Olgas utlovade sorgekväde. Olga och Malin är sällsamt olika och samstämda.

Hur det var, råkade jag sedan ändå avlyssna en kollokvial dialog mellan Gertrud och gubben Hedenswärd. De kom ju överens i Padasjoki om fortsatta samtal. Det var inte att tjuvlyssna, de bara glömde bort mig på cafét där jag bor.

– Hör, sade Gertrud, det åskar!

– Att fiska i Vesijärvi, sade Hedenswärd, är en existentiell upplevelse. Mest får man mört och abborre men ibland också en gädda, en tanke eller en gös. Sik förekommer också. Gamla skor mera sällan.

– Det blir nog regn, menade Gertrud. Det händer i ett valfritt lopptorg att nya dimensioner i dikten framkommer i metapoetiska metaforer. Ta t.ex. denna blå kjol – Nitram skrev ju om det blå häromdagen! En blå kjol vid stängningsdags, alldeles före kl. 19, det är ändå något helt annat än en djupfryst gädda i S-market.

– Ja, kvällen är den bästa tiden. Då söker sig de stora fiskarna mot stranden i Tyhjälänlahti och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då. Men jag minns särskilt i tiden det ögonblick då ”der goldene Mittag, den Quell besuchend, herunterkam”. Några ord jag då yttrade till Olga Ollonborre gav henne inspiration bl.a. till ”Hallonträdets klagan” och många flera, de flesta ännu bara fragment.

– Olgas hallonträdskväden är de bästa i hennes produktion. Var annars finner man lyrik som på samma sätt sublimerar sin egen konceptionsprocess? Den ger sig oförskräckt i nyskapande dialog med bärets essens, själva bärheten.

– Vattnet och bäret har mycket gemensamt. Också ett gammalt bär, ruttet om man så vill, är ett vått ting. Vätan tillhör dess tingslighet och uppenbarar så dess väsen för en eftertänksam fiskare. Metdonets varumärke (en käpp duger) är oväsentligt i ett sammanhang då man vill få varat på kroken men tidsligheten i sig är omistlig. Bakom flötet är vi alla men vissa mera och kanske även en längre tid än andra. De gamla grekerna… jag minns en stund i båten med Anaximander…

– Jag tycker ibland att Olga måste ha fått uppslag av de försokratiska grekerna. Men hon menar att hon tyckte att Thales var tråkig – för prekapitalistisk, så att säga. Då har hon mera förståelse för postsokratikerna men hon har avsiktligt avstått från att explicera den grekiska mytologin i sin lyriska diktion.

– Det gör hon rätt i! Tiden är inte mogen för att se varat i vitögat. Jag tror att en diktning som fru – fröken? – Ollonborres uppenbarar sin egentliga betydelse först när vi kommit till rätta med de ontologiska missgreppen hos Descartes och hans epigoner – med Hegel, Wittgenstein och Žižek i främsta rummet. Är påtåren gratis här?

– Det vet jag inte, sade Gertrud.

– Jo, sade jag, det är den.

Hur det är, vet jag inte.

Med Goethes, Runges och Wittgensteins kunskaper i ryska. Om de kunde språket, visste de måhända att där finns två ord för blått. Sinij (синий) och goluboj (голубой).

När Goethe ville lära känna färgernas väsen och när Wittgenstein med färgcirkelns hjälp var ute efter att lära sig vad vi egentligen gör då vi talar om dem, är skillnaden inte så hemskt stor men märkbar.

När Rautavaara / Vreeswijk sjunger om den blå bilen (mig kan du få åka i) som säger surr, urr – är det då det himmelsblå som förutsätts eller det dunkelblå?

Nu har vi här en som säger att hennes själ är blå. Blått är änglarnas färg, tror jag. (De jag mött har rört sig i det ljusblå.)

Eller skymningens och nattens.

Friedlieb Ferdinand Runge var en kemist som diskuterade med Goethe och även skrev ”Farbenchemie. Musterbilder für Freunde des Schönen und zum Gebrauch für Zeichner, Maler, Verzierer und Zeugdrucker, dargestellt durch chemische Wechselwirkung”. Månne jag hinna igenom den före slutet?

Vad menar vi, skulle W. ha undrat, när vi talar om slutet?

När Olga kommit över sin inspiration, ringde hon och bjöd in sig själv. Till mig.

– Jonej, sade jag, jag kan ju visa dig environgerna… Över min tröskel slipper bara skygga varelser av luft och ljus.

Olga hade en liten vit Volkswagen. Hon kör sällan med den, den står för det mesta i garaget. Endast under sommarmånaderna kan hon någon gång använda den. Men hon putsar och tvättar den månatligen under resten av året. Hon åker buss för det mesta för inspirationens skull. Hon behöver mänskliga erfarenheter.

Poetissa har hon ett lyriskt körsätt. Vid korsningar med obligatoriskt stopp ökar hon i stället farten och om någon gata är enkelriktad, tar hon inte detta påbud så högtidligt. Trafiken här är vanligen rätt stillsam och de motkommande ser henne nog.

Vi besåg några av traktens sevärdheter och när det var natursköna scenerier invid vägen, vände hon huvudet och tittade noga i förlitande på att jag säkert skulle grabba tag i ratten om något oförutsett inträffade. Som t.ex. att vägen tog slut på någondera sidan, att en dikesren sprang över vägen.

Mot kvällen gick vi till fots kring kyrkan och gravgården. Olga blev svart till sinnes. Hon satte sig på en borttagen gravsten och komponerade ett sorgekväde. Hon var så betagen av tanken på sin egen dödlighet att hon lade sig ner i gräset för att utröna hur det skulle komma att kännas.

Olga Ollonborre är impulsiv på ett mycket medvetet sätt. Hennes yngre syster Malin, g. Mandelmassa, är av ett helt annat kynne. Malin är stel och behärskad i alla situationer utan att för den skull göra ett opoetiskt intryck. Hon skulle inte bjuda in sig själv för att avhandla sin egen produktion.

– I min hemtrakt, sade Olga, är det vanligt att man gör sina kistor själv och förvarar dem i vedboden i väntan på att det skall bli dags.

När jag lovat att komma och bese hennes egen kista, for Olga. Sorgekvädet, sade hon, skulle hon sända mig när det blev helt färdigt. Hon rivstartade och hade glömt att slå på lyktorna. Men ännu i början av augusti är det ljust sent på kvällen.

In memoriam. Besöket var rätt påfrestande, vilket inte nödvändigtvis är en synonym till ’oangenämt’.

Vid ett informellt postsymposium på det café där jag bor, bad jag Gertrud återvända till den dröm hon berättade om – den med prislapparna i hallonträdet. Den lät intressant.

Hon tror på det undermedvetna och sådant, så det var inget problem för henne. Och följande natt gick jag också dit in i hennes dröm. Det var som hon berättat, ett stort rum och ett stort träd med prislappar i st. f. bär. I sanning märkligt…

Jag ignorerade Gertrud i drömmen, jag talar inte gärna i sömnen, men gick omkring en stund i huset. Det påminde litet, inte mycket, om mitt barndomshem. Jag ville improvisera något slags handling och kastade en tennisboll som studsade några gånger på golvet och rullade längre bort. En svart terrier sprang skällande efter den och tog den i munnen.

Allt detta sade mig ingenting. Inga nya insikter, inga dolda budskap. Bara Gertrud som tyst och storögt iakttog vad jag gjorde och kunde se hur jag till slut väckte mig själv.

I morgon måste jag fråga henne vad som egentligen menas med denna dröm. Knappast vet hon det heller. Det är både möjligt och önskvärt att meningen inte var någon alls – dvs. denna.