Camilla vid skiljevägen

Nedanstående kriminalfall har upptecknats av Ralf kring 1954-1955 med en dålig skrivmaskin:

– – –

EN CYKELTUR.

Nästa dag for barnen ut på en cyckeltur,de hade smörgåsar och limonad med sig för de tenkte stanna borta tills kvällen. Klockan tio begav de sig i väg.
De fem barnen cycklade förbi ängar,hagar,skogar och sjöar. Då klockan blev två tog de matrast vid en sjö. Det var en härlig måltid tykte de fem barnen.
Efter de ätit tog de ettt härligt dopp i den lilla sjön.
Då klockan blev fem pakade de sakerna ihop på cycklarna. Men nu då det var mörkt och barnen hade lyktorna på då de for längs en ganska bred skogsväg. Plötsligt såg de en bil komma längs vägen och för att inte bli påkörda måste de fara på sidan utav vägen.Men det underligaste var att bilen inte hade lyktorna på som andra bilar.Häpna tittade barnen på bilen då den inte hade lyktorna på.Bilen var en mörkblå Påbeda,den såg ganska ny ut och troligen var den splitterny.Då de cycklade hem pratade de hela tide om den mystiska bilen.Då de hade somnat drömde de om bilen

ETT MYSTERIE.

Nästa dag då barnen läste tidningen Sod det:
(H.B.L.) I går kväll blev en splitterny Pobeda stulen från taxistationen i Kaskö.Det var en mörkblå Påbeda somstals. Numret på bilen var RS-845.
Flera bilar har också blivit stulna också från andra holl.
Den som vet nogot om händelsen medelas ta kontakt med polisen.

Men det var ju samma bil vi så i skogen! utropade Dick. Det blir väl bäst att gå till pappa först,sade Olof.De gig till deras pappa som hette Emil Johanson och berättade det som de varit med omm.Pappa Johansonn sade, deet är nog bäst att ni går till polikammaren nu genast.Barnen gik altså till polisstatsio och berättade det som de settt.Dett här blir den första ledtråden vi har,sade överkonstapeln leende.

FEM SOM DEKARE.

Nästa dag beslöt barnsn att vara dekare och ta reda på de stulna bilarna. Först cycklade de till skogen där de hade sett bilen. Efter en stund såg de mycket riktigt julspår och det var där sandvägen var mjuk Det hade blåst väldigt efter barnen kommit hem och blåsten hade sopat igen julspåren.Missmodiga vände de fem barnen tillbaka.Vi måste tänka igenom saken grundligt,sade Dick.Jag vet!utropade Betty vi har ju en karta över Kaskö.
Då de kom hem frågade de om de fik ta kartan, och det fick de. Snart hittade de skogstigen som de hade farit längs.Plötsligt gav Göran ett utrop, Titta här är ju ettt hus bäst att vi undersöker det först! Vad heter huset,fågade Betty. Spionnästet,sade Lisa.
Nästa dag frågade de om de fick fara på en utflykt, och det fick de.
De syklade till huset och ganska snart hittade de också det.

INTE NOGOT SPÅR.

Bäst vi går och spionerar på gården,sade Dick.
Just då Dick skulle fara bort från busken,såg han gubben komma imot honom. Jaså, det är barn i farten som tänker stjäla bär från gården,sade han.Men jag skall nog ta den vanan ur dig, kom hit så skall dy få ett kok stryk.Dick måste gå fram till honom,oh mannen tog honom i sitt knä och slog det värsta han kunde . Då Dick hade kommit till de andra barnen sade han,Dendär gubben var oträvlig.Bäst vi far häm nu ,sade Olof .
Då barnen kom hem hade redan tidningen kommit, Barnen läste tidningen.Plötsligt ropade Betty till, titta hä sade hon och pekade på en rubrik.Så här stod det.
(H.B.L.)Ikaskö blev åter nogra billar stulna under nattens lopp.Bilarna var;En röd Austin nr.VS-39 Körd 156000 KM.Den andra bilen var;Blå Volvo NR AJ-17 Körsd 41000 KM. DEn tredje bil en var,blå Mercdes NR 758 Bilen var körd 200 km.

Innan hans papper skrattar åt förgängelsen, en berättelse av Ralf. Den är skriven troligen år 1954-1956.

OM EN TJUV

Det var en gång en tjuv som stälde en stjälk från en blomma och försvann sen ljudlöst. Då stjärnorna lyste på himlen begav sig boven iväg med en båt ute på sjön, färden gick mot hans tjuvgömma som låg på en liten ö. Vattnet sjudade i fören och på andra timmen var han framme vid den lilla ön. Tjuven återvände snart och på sjätte timmen var han tillbaka för det hade varit svår motvind, båten har nästan krossats. Tjuven fångades snart men eftersom han bara tagit mindre saker släpptes han på fri fot med bara några varningar.
Tjuven trodde att hans goda själ[k?] räddat honom.

NÅGRA ORD OM NATUREN

Herr Mandelmassa redogjorde stillsamt för en upplevelse han haft av naturen.

Han hade lämnat sin hyresbostad i akt och mening att förskaffa sig en sublim erfarenhet, sådana som, enligt vad han låtit sig berättas, står att finna i den mer el. mindre orörda natur som står till allmänhetens förfogande på motionsslingan härstädes.

Med tassarna i luften hade herr Mandelmassa genast observerat ett litet, dött möss på sin väg. Kadavret föreföll orört, av vilket faktum herr Mandelmassa slöt, att döden inträffat alldeles nyligen.

Omkring två och en halv meter längre bort låg i ett otillgängligt björnbärssnår ett till tre fjärdedelar förtärt blåbär, vilket törhända utgjort den lilles sista måltid. Herr Mandelmassa vandrade vidare.

En fågel med en röd färgfläck klängde sig fast vid en trädstam och bearbetade denna med näbben, till synes utan syfte, men ljudet var kraftigt och nådde de mandelmassaska öronen ännu ett långt stycke. I ett högt träd mot slutet av stigen hade något slags florstunn, lätt trasad rödfärgad materia hakat sig fast.

Herr Mandelmassa, som i dagspressen observerat att ett kraftigt norrsken nattetid observerats i våra nejder de senaste nätterna, drog slutsatsen att stycket ifråga emanerade från detta celesta fenomen.

Nöjd med sina upplevelser antecknade herr Mandelmassa dem i sin för tillfället nyinköpta loggbok för dylika (Småstads Bokhandel, 14:90). Därefter anträdde han det besök på cafét där jag bor, som föranledde vårt sammanträffande.

Mandelmassa heter O i förnamn, men jag föredrar att lämna bort detta, eftersom utskrivande av namnet kan tänkas ge upphov till felläsningar och missförstånd. O är hos oss ovanligt som mansnamn.

Tuija-Tuulia kom in på cafét där jag bor.

– 1! sade hon då hon såg mig.

– 1, 1, sade jag vänligt. 3?

– 4… sade Tuija-Tuulia. 5b, 5 b.

– 8! utbrast jag med uppriktig medkänsla. 11, 16?

– 19, sade Tuija-Tuulia och hällde i sitt kaffe. 19c!

Det förhåller sig nämligen så, att jag själv springer ut av ord på gamla dagar. På finska, på engelska, ja, på vilket levande eller dött språk som helst. Tuija-Tuulia är mycket yngre men hon försöker lära sig svenska. Och eftersom hon är en precis och systematisk natur, har hon tillsammans med sin väninna Malin Mandelmassa byggt upp ett system, enkelt och logiskt.

Alla våra vanligaste fraser har fått nummer. Att inpränta dessa i minnet tar inte så lång tid som man skulle tro och vinsten är stor i förhållande till besväret. Man kan också bära facit med sig och ta fram det vid behov.

Tuija-Tuulia har gjort en ny bekantskap och ville ha hjälp av mig för att formulera sig korrekt i ett personligt meddelande till honom. Jag hjälpte henne naturligtvis. Det är många olika nyanser som kan förmedlas med olika sifferkombinationer och skiljetecken och systemet kräver ännu en del justeringar av den svenska satsbyggnaden. Eftersom jag bara nämner hennes förnamn här, finner jag det inte förmätet att återge vad Tuija-Tuulia i sitt korta SMS skrev till sin nya förälskelse – för att ge er ett begrepp om det snillrika systemet.

Det känsligaste avsnittet har jag ändå tagit bort och satt inom klammer:

”2, 2, 2!!! 46, 44, 13, 7, 8, 2. 5, 5, 88? [- – -] 84,84! 1-99A! T-T”.

– En författare måste alltid förnya sig, viskade [Miranda]. Pröva på nya ämnen och genrer.

Jag beslöt därför att försöka mig på – läkarromanen! Bara att hugga i, in medias res:

– – –

– Nästa patient är herr Ping, sade sköterskan då hon lämnade rummet.

Doktorn stelnade till. Herr Ping! Det var en utmaning… Här på hälsovårdscentralen behandlade man inte svåra sjukdomar, de komplicerade fallen remitterades vidare. Men herr Ping! Det var tydligt att han var sjuk – ändå fick han ingen behandling på sjukhuset, han skrevs inte in som patient hos dem.

Ett mysterium. Doktorn reste sig och gick fram till fönstret. Han såg inte vad som försiggick på parkeringsplatsen. Han grubblade. Han var försenad, kön var lång, och han borde kalla in herr Ping genast. I stället satte han sig vid skrivbordet och läste ännu en gång genom herr Pings journal… nej, han fick ingen klarhet!

Det var inte lönt att grubbla. Och en erfaren läkare vet att han behöver möta patienten personligen, det kan finnas små tecken som inte står att läsa i papperen men som ger en antydan om var problemet finns när man betraktar patienten.

– Herr Ping, varsågod!

Herr Ping kom in, bugade sig artigt och satte sig leende på patientstolen.

– Och hur står det till idag? undrade doktorn.

– Bara bra, sade herr Ping och log ännu bredare.

Doktorn repeterade för sig själv det han just läst på datorns skärm men visste redan tidigare. Gulsot, ikterus kallat, beror på ansamling av bilirubin och ger patientens hud en omisskännlig gul färg. Hos vuxna kan ikterus bero på bl.a. hepatit…

Och så vidare, och så vidare… Men alla herr Pings värden låg inom det normala, de var utomordentliga. Inget fel på levern eller på gallan… Cancer hade genast uteslutits.

Doktorn iakttog noga herr Ping. Han inledde ett samtal, undrade vad herr Ping har för sig på semestern?

Det var det vanliga. Åker ut till sommarstället, umgås med vänner. Och så förbereder han en resa till sina gamla föräldrar i Peking. De är redan…

Peking! Sade han Peking? Doktorn hajar till. Han betraktar herr Ping med nya ögon, som det heter i romanerna.

– Är du… är ni, rättar han sig, kines?

– Ja, säger herr Ping och bugar sig lätt. Ja, jag hade äran att komma till detta vackra land för bara fyra år sedan med…

Doktorn andas ut. Så ler han.

– Herr Ping, säger han, ni är fullständigt frisk! Ni behöver inte komma flera gånger – jag ser… hrm… av de nya provsvaren att det inte är något som helst fel på herr Ping!

Herr Ping ler mycket, mycket brett. Så bugar han sig vördnadsfullt och lämnar mottagningsrummet. Syster Marilyn kommer in igen och kastar en förälskad blick på doktorn:

– Nästa patient är Crow Foot, säger hon.

Det var Malin Mandelmassa som gav mig uppslaget.

Hon berättade om en någraårig sångare som uppträdde på villkor att publiken vände ryggen till, annars var han för blyg för att sjunga.

Mina tankar gick till de olympiska spelen. Det är ett känt faktum att finländska idrottare gör dåligt ifrån sig i stortävlingar och det kan knappast bero på annat än ovanan att uppträda inför en stor publik. Här har invånarna i större europeiska länder en orättvis fördel – nästan som doping, fast omvänd.

De är vana med mycket folk och vimmel.

I Närpes fanns en vridläktare, landets första efter Tammerfors. Varför inte göra läktarna vridbara på idrottsarenorna? När en finländare står i tur att hoppa, kasta eller springa, vrider man helt enkelt bort publiken! Några funktionärer får säkert titta på för att kontrollera att allt går rätt till – det har man ju också på spjutkarnevalen i Pihtipudas, det är vi vana vid.

Och publiken kan titta på fotboll eller något annat spännande.

Om jag träffar IOK:s (Internationella olympiska kommittén) president, skall jag nämna idén för honom. Men all ära åt Malin, det var hon som tände idén! Jordisk berömmelse är mig ringa vorden.

– Nu, sade Humbert, har jag äntligen förstått det!

Humbert har examen i matematik och fysik och han kan förklara det mesta en lekman har användning för när det gäller dessa vetenskaper. Nu hade han tydligen för sig själv löst något problem i den högre skolan. Vad?

– Jag begriper att två gånger två är fyra, sade han.

Humbert är matematiker och skämtar sällan. Vad menade han?

– Jag menar, sade han, att jag egentligen alltid bara upprepat vad andra berättat för mig. Redan i småskolan, ja, tidigare än så. Föräldrar, syskon, kamrater, lärare, alla berättade de för mig att två gånger två är fyra. Det var något självklart, en given sak, som inte behövde förklaras närmare.

– Så läste jag Wittgenstein en dag, sade Humbert, som skrev: ”Jag skulle kunna föreställa mig en logiker som berättar att han nu nått därhän att han verkligen kan tänka 2 x 2 = 4.” (Anmärkningar om färger, 109.) Jag började verkligen tänka på denna sak – och några dagar senare, just när jag höll på att somna, lyckades också jag tänka denna sats. Två gånger två är inte bara fyra, det måste ju vara fyra!

– Jonej, sade jag, det är säkert så som du säger. Är det också reversibelt? Kan satsen negeras?

– Det har jag inte tänkt på, sade Humbert, men jag antar att det är så.

– Kan du verkligen tänka att två gånger två INTE är fyra?

– Nej… sade Humbert. Nej, det kan jag faktiskt inte.

– Men jag, sade jag, känner en kvinna som är ett matematiskt geni. Hon gav en gång sin man ett löfte, en helig ed, att aldrig lämna eller överge honom. Hon upprepade detta gång på gång ännu några dagar innan – hon sökte skilsmässa! Och vad mera är: hon menar sig ha handlat rätt och riktigt och hon tror att hon inte begått ett avskyvärt brott! Hon tror att hon skall komma undan alla efterräkningar, både i denna värld och i den tillkommande.

Humbert satt tyst en stund. Så sade han:

– Något sådant kan jag verkligen inte tänka mig…

Kap. XLVII

När Jag Tog Fel På Rätt Person Eller Tvärtom

Hon föreföll mig förunderligt välbekant. Jag hade sett henne. Yrsa gick på en kurs i knypplingens psykologi på Bemböle Förberedande Skola för Landsbygdens Yrken någon gång kring 1961.

– Hej, sade jag enkelt.

Hon betraktade mig tveksamt. He-, sade hon, j?

Men inga kunde jag väl ta fel? Hon är rätt kort och leendet var nästan detsamma som förr.

– Minns du inte, sade jag. Nitram heter jag. BFSLY och knypplingen…

– Jaa… sade Yrsa. Nog har jag gått på kurser… men just den kan jag inte minnas… å andra sidan, ditt namn är bekant på något sätt.

Fast på den tiden talade hon karisdialekt, nu var det hellsinvorsiska jag hörde. Men det har ju gått över sextio år och mänskor förändras. Man (kvinna) kan färga håret.

– Jep, sade jag. Du kom alltid för sent till lektionerna. Det berodde på tåget som kom först fem minuter över.

Nu spred sig ett skimmer över hennes ansikte.

– Det stämmer! sade hon. Och nu kan jag nog placera dig, Nitram! Du hade svårigheter med knypplingen för du hade inte sysslat med sömnad tidigare, var det så? Och så fick du låna en nål av mig?

Så där talade hon inte då. Så forcerat. Och jag hade nog egna nålar och jag var nästbäst på knyppling i hjälpskolan. Men finns det…

– Det var verkligen roligt, sade hon! Det måste vi fira! Vill du inte dela ett glas vatten med mig på cafét där du bor?

Nu var jag säker på min sak. Det var inte hon.

Men en fattig vandrare tar emot vad som bjuds. Jag lät mig bjudas på ett glas vatten. Under vårt samtal – rättare sagt, hennes monolog – kom jag ihåg vad hon egentligen hette, hon som jag förväxlat Yrsa med. Det var Malgorzata Nyberg-Nylund.

Ta kontakt, Malgan, om du råkar läsa detta!

PS. I bjärt kontrast till mina bloggetiska regler har jag ändrat vissa små, mycket små, detaljer för avhindrande av igenkänning.

Att bevara barnasinnet i hög ålder är viktigt för hälsan. Det är aldrig för sent att leka och det är bra mot ålderdomskrämpor att friska upp minnet och koncentrationsförmågan.

Så vi lekte en lek, en gammal, gammal lek, vi lekte den i alla våra dagar. Tio stickor på ett bräde i all ära, och STOJ! men en av de traditionella är lekansvärd ännu i vuxen ålder. Den heter Gömma flykting. Den utövades redan i antiken.

De lekande är uppdelade på två lag, varav ett tar hand om flyktingen. Leken påminner om ”gömma nyckeln” men med omvända regler. Det gäller att vilseleda laget Myndigheterna med att säga ”nu blir det varmare” när deras efterspaningar följer fel spår och ”iskallt, iskallt!” om de av misstag kommer i närheten av det ställe där flyktingen gömts.

Vinnaren får ingen belöning alls, inga synliga utmärkelser i alla fall. Det beror på preskriptionstiden som i allmänhet är rätt lång.

FRIFRAS: Spelet ”gömma flykting” kan innehålla spår av lagöverträdelser och intressekonflikter med i demokratisk ordning tillsatta tjänstemän förekommer.

Olga har färgat håret ljust.

Jag följde ändå med då hon bad mig förevisa stadens sevärdheter. Vi gick naturstigen. Vi betraktade vattnet. Där är det! Vi objektiverade begreppet ’strand’ tills det var utplånat, ty där vattnet möter torr mark finns ingenting, ingenting att haka upp begreppet ’strand’ på. Släpp en gränslöst liten sten vid randen – föll den i vattnet, föll den på marken? Någondera men inte båda.

Det finns en kvinnlig diktargrupp på nätet, ja, inte vet jag om män är uteslutna, men där fanns kvinns bara. Så hon tog självbilder med sin mobila fon och publicerade dem genast. Olga vid [stranden], Olga på en klippknall, Olga på bänk, trött av vandringen.

Ty lyriker äro enormt subjektiva under sina kreativa perioder. Men det är en objektiv subjektivitet som innesluter allt, eftersom deras jag är allt. Följaktligen är Olga generös, också i den nya hårfärgen.

Olga lider av ett hoppande intellekt, mellan måsar och döda träd, från smutsförorening till arkitektur.

Vem hinner med? Jag köpte en ryggsäck men hon rivstartade alldeles som förra gången.