Camilla vid skiljevägen

Folk tillar så mycket. De vandrar omkring och de tillar än ett, än annat.

En gång när jag var mycket ung, förundrade jag mig över vad detta verb kunde innehålla. Jag läste att mänskor ”tillade” mycket i böcker. Hur gjorde man?

– Du har levt före mig, sade han ofta.

Det hade han ju rätt i. Och sedan tillade han, lika ofta:

– Och du kommer att leva efter mig.

Det fick han också rätt i. Han var den fridsyntaste man som gått i ett par galoscher, om han nu någonsin gått i galoscher. Han hör till dem man saknar. Och en gång när… PIIIIIIIIIIIIIIP.

Jaha! Där hade vi det!

Det var första gången i mitt liv men nu kom alltså varningen.

Det antal ord jag har till mitt förfogande under min livstid, börjar vara på upphällningen. Därför berättar jag inte mera nu.

Det här är inte en filosofisk blogg och det var min fasta föresats att inte inlåta mig på ett fjärde försök. Men på hemväg från den imaginära gränslinjen mellan sand och vatten drog jag mig till minnes ytterligare en instans av in vino veritas.

Det var en kvinnlig bulta som knackade på den gången.

– Upptaget, sade jag. Upptaget sedan många år! Har inte tid.

Men hon insisterade och till slut öppnade jag då hjärtat för en mycket kort pratstund. Hon var en av dessa själfulla litterater som tror att filosofi är släkt med fantasi, bara för att orden rimmar. Hon både målade och skrev. (Hon sydde också eller broderade, vad det heter.)

Hon är död nu, hon drack mycket. Men det märkliga var att hon förstod exakt vad jag menade. Hade hon läst de tre föregående filosofiska inläggen hade hon nickat och sagt att det var självklart att det förhöll sig så.

Att jag inte begripit det tidigare!

Tyvärr finns det också annat i trolldrycken än bara den där veritas. Och jag hävdar inte att man är dum bara för det att man är nykter.

Själv dricker jag inte.

För att nu fortsätta filosofin från föregående försök.

Efter Sokrates och före honom kom skeptikerna. Det är dessa som drar allt i tvivelsmål. Ser de exempelvis en tavla av René Magritte, är de genast färdiga med sina invändningar.

Ta nu Golconda! Hur kommer det sig att männen i Londonhattar kan sväva och röra sig upp och ned i vertikal riktning? Hur kan vanliga dussinbyråkrater övervinna tyngdlagen?

Den som läst de föregående inläggen vet svaret. Naturligtvis kan de det! René Magritte var kunskapsteoretisk realist, han avbildade verkligheten. Hans modeller existerade i sinnevärlden, han målade vad han såg och erfor med sina egna sunda sinnen. Det var levande modeller han målade och han hade själv bett dem infinna sig. Ser man efter närmare, har de olika anletsdrag.

– Det var inget svar! Hur kunde de flyga?

Jo, han såg till att de tömde sina portföljer först.

På tal om fyllbultar och obefintliga stränder.

Den minnesgoda läsaren vet att jag en gång skrev om en annan existentiell fyllbult. In vino veritas.

Jag kom i tidernas begynnelse aningslöst släntrande från universitetets teologiska fakultet med en portfölj i handen. Fyllbulten – vi kan kalla honom Kriton – hejdade mig och sade:

– Om där är tillräckligt många böcker i portföljen, tror du att den börjar tänka själv?

På den tiden kan det hända att jag svarade något ur den marxistisk-leninistiska doktrinen, det är den enda som är tillräckligt absurd för att ha svar på allt: ja, om det ges ett språng från kvantitet till kvalitet.

Jag kunde också ha svarat den e. f. att Sokrates räknas som en av de främsta filosoferna i den västerländska tankens gryning. Han hävdade att en vis man – en verklig sofos – är den som vet att han ingenting vet.

– Ja, skulle den e. f. Kriton ha svarat den gången, men kan många böcker också göra en portfölj vis?
– Jag vet inte, skulle jag ha svarat, hur det förhåller sig med andras portföljer. Men min portfölj är vis.
– Bevisa det! skulle Kriton ha sagt.

Och jag skulle ha vikt upp min portfölj till hans beskådande.

Tom!

Men hur Pias anda satt sin prägel, fick jag erfara i regnet.

Jag kom hem. Jag öppnade ytterdörren. Framför mig stånkade en försagd medeltant uppför trapporna. Jag hann upp henne och skulle passera just då hon öppnade dörren till en bostad.

– Min son, sade hon blygt. Min son bor här. Ifall du undrar varför jag rör mig här…

Nej, det undrade jag inte.

Men nu vet jag: det normala och förväntade är alltså att jag undrar.

Och vid närmare efteranke: Vad kan hon egentligen ha där att göra?

Det vete Pia.

Vad är ett ljud?

De vidskepliga tror att det är vågor som fortplantas i etern och uppfångas av ett hörorgan. De jordbundna frågar: om ett träd faller i en skog där det inte finns en levande varelse (eller några mekaniska rackerier), uppstår då ett ljud?

Svaret på denna gåta fick jag igår kväll.

Jag skulle till att somna och jag började drömma om två personer som sade något. Vilka de var, minns jag inte, vad de sade minns jag inte heller. Detta försvann, utplånades, nämligen omedelbart.

För just i detta skälvande ögonblick på tröskeln väcktes jag av ett ljud. En telefonsignal.

Utan tvivel skulle de vidskepliga slå fast att telefonsignalen var ett ljud och att han som ringde och pratade med mig, producerade ljud.

Men de två i drömmen, då?

Inte förekom där några ljudvågor i min hjärnverksamhet då och även om jag varit stendöv, talade dessa mänskor ändå i min dröm. Hade mannen som ringde mig genast frågat om de drömda personer som han avbröt sade något till mig med mänskliga och i drömmen hörbara röster, hade jag inte tvekat om ett obetingat JA.

Antingen finns det ljud eller så inte, säger de vidskepliga.

De mera jordbundna förstår däremot att ljud inte är ljud, och finns de så finns de inte. Ologiken flätar bastmattor i drömmen, det är därför den skänker oss vila från tillvarons alla rationella gräl.

Stranden var borta!

Havet låg där precis som förut. Likaså den rotfasta bänken, som nu var våt efter regnet.

Vass och sand och klippor saknades inte heller, fåglarna var på plats som förut – två änder, en mås. Men stranden, stranden var och förblev borta.

Där kom en kvinna på cykel. Hon vände om. Kanske hade hon tänkt vandra ensam på stranden och så såg hon att jag redan var här? Kanske hann hon inte ens se att stranden var borta?

Men ner från skogen längs stigen kom ett medelålders par gående. De såg inte ut att vara vana vid motion men de var båda klädda för sådan. De såg ut som om de höll på att infria en föresats om en sundare livsföring. Mannen nickade, kvinnan log vänligt, men de gick vidare.

Om de överhuvudtaget lagt märke till att stranden saknades, visade de det inte.

Inte heller förmärktes någon rörelse i de vita villorna. Allt var tyst. Nu regnade det igen, ett stilla regn.

När jag återvände, stod mannen ännu där. Han var berusad och stod skamlös på vägen och vattnade gräset mitt i regnet.

Det var han som orsakat alltsammans. Den existentiella fyllbulten! Det var han som en stund tidigare frågat mig: ”Är stranden kvar?”

För första gången i mitt liv måste jag se efter. Tidigare hade jag alltid tagit för givet att den fanns där men nu såg jag bara sanden och havet.

Mellan dem – ingenting.

”Där kom en sky, den log så röd…”.

Vems sky var det?

Jag avser inte enbart ev. litterära stölder. År 1977 uppstod en tvist mellan Washington och Idaho gällande moln som man ”besådde” med flygplan för att åstadkomma regn. Rätten kunde bara konstatera att äganderätten till moln aldrig fastställts i lag.

Nå, den for redan. Men mitt bekymmer gäller koltrastar. Koltrasten är en lyrisk fågel och som sådan åtråvärd, även om den inte duger till skolexempel på troké (än mindre i Sverige).

Poeter äro ofta klena taxonomer. (Eino Leino är ett undantag med crex crex i öronen.) En ”liten fågel” flaxar till döds hos J J Wecksell och en lika liten fågel gungar på Harjula hos Topelius. Sylvias trognaste vän är en obestämd burfågel. Runebergs fågel långt ifrån – bara en flyttfågel.

Så vattusvensk han är, håller sig Tegnér dock med rejäla örnar och falkar.

Det finns få pelikaner, ankor, strutsar, pingviner i den klassiska dikten. Papegojor hos Ferlin men är han nu så klassisk? Karlfeldts stare. Rydbergs tomte har svalor på loftet.

Skänk mig nu bara ett rimord på koltrast. Den som sår storm, skördar oväder. Bättre en fågel i handen.

Värst vad röd den blir! ”Vacker natt.”

Jag hade tolv kilometer att gå till busshållplatsen. Det regnade när jag startade och regnet blev allt häftigare. Jag hade bara en tunn skjorta och ingen jacka. Vad göra?

Det bästa en förälder kan ge sina barn är levnadsvisdom. I denna situation erinrade jag mig vad min far brukade säga: ”Vi gör som tyskarna när det regnar.”

Vad gör tyskarna?

”De låter det regna.”

Stärkt i hågen gick jag långsamt vidare. Det tog nästan tre timmar innan jag kunde kliva på bussen. Då var jag våt. Nu är jag torr.

Det var en gång en far som berättade sagor för sina barn.

En kväll ville de höra sagan om grodan som blev en prins!

– Det var en gång, började fadern. Det var en gång en prinsessa som kysste en groda och då förvandlades grodan till en mänska, en ståtlig prins! Och så gifte de sig och levde lyckliga i alla sina dagar…

Barnen somnade. De tyckte om sagor. De visste ju att allt detta inte hänt på riktigt och pappa visste att de visste. Men det var roligt att tänka sig det och fantisera.

På morgonen gick fadern till sitt arbete. Han var lärare för stora barn. Här, i gymnasiet, berättade han för barnen om hur grodliknande djur för miljoner, ja, miljarder år sedan kravlat upp på land och långsamt förvandlats eller utvecklats till mänskor. Ja, alla – också prinsarna – härstammar från dessa grodor.

De flesta eleverna var uttråkade men några lyssnade intresserat. De ville veta var man hittat alla dessa mellanformer mellan grodor och mänskor, som fanns i lärobokens illustrationer. Och alla dessa varelser mellan apa och mänska? Var kan man få se dem? På naturhistoriska museer?

– Nej, sade läraren. De finns ingenstans. Bilderna är teckningar, så som vetenskapsmännen föreställer sig att de ser ut. Ännu har man inte hittat dem.

– Hur kan man då lita på allt som står i läroboken? Finns det inga bevis alls? undrade en av eleverna.

– Det kommer en gång att finnas, sade läraren.

De stora barnen nickade allvarligt. De tyckte inte längre om sagor men de visste att de måste lära sig dessa berättelser. De måste själva berätta dem när de blev vuxna för att få sina examina, för att få studera vidare och för att få arbeten och tjänster.

De måste också en gång berätta dem för sina barn. Men inte när barnen ännu var så små att de kunde skilja mellan fantasi och verklighet.