Men hur Pias anda satt sin prägel, fick jag erfara i regnet.
Jag kom hem. Jag öppnade ytterdörren. Framför mig stånkade en försagd medeltant uppför trapporna. Jag hann upp henne och skulle passera just då hon öppnade dörren till en bostad.
– Min son, sade hon blygt. Min son bor här. Ifall du undrar varför jag rör mig här…
Nej, det undrade jag inte.
Men nu vet jag: det normala och förväntade är alltså att jag undrar.
Och vid närmare efteranke: Vad kan hon egentligen ha där att göra?
Det vete Pia.