Camilla vid skiljevägen

Av hänsyn till närstående och andra måste jag avstå från att i detalj beskriva hur hon som hatar utövat sitt våld under det gångna kvartsseklet. Allt kännetecknas av en ond vilja, ett hat som förefaller som ett kompakt mörker utan några glimtar av ljus.

Betecknande är de ord jag nyligen fick höra av en vän med sorg: ”När jag någon gång har det riktigt svårt, tänker jag på hur du har det.”

Ett liv under hatets färla är tungt. Det tyngsta är naturligtvis detta, att hon som hatar har möjligheten att lägga av sig sin ondska som ett klädesplagg men ändå inte gör det. Hon kunde säga: Nu slutar jag. Hon kunde meddela att hon inte längre ämnar hålla fast vid sin ondska.

I min verksamhet har jag mött mänskor som utfört onda handlingar, psykopater som verkar kunna genomföra de grövsta våldsdåd av en stundens ingivelse. Men jag har inte mött någon hos vilken kontrasten är så stor och uppenbar mellan det normala livet och våldshandlingarna som hos henne som hatar på ett sätt som fortgår år efter år, decennium efter decennium. Det är inget impulsivt känsloutbrott – det är en beräknande, varaktig ondska.

Varför skriva en bok om henne som hatar? Varför ge spridning åt en deprimerande levnadssaga?

Orsaken är naturligtvis att hoppet finns kvar hos oss så länge vi lever. Även om släkt- och familjeband medvetet förstörts och rivits sönder, vill jag en gång vila i samma grav som hon som hatar och som avgav eden inför Gud om livslång trohet och kärlek.

Våra barn, barnbarn, våra efterkommande i nya generationer skall kunna se och erfara att hatet och ondskan endast hör det jordiska livet till och att ”graven allt förliker”, som skalden säger.

Jag vandrar nuförtiden på en gravgård i en känsla av upprymdhet: det är verkligen sant, jag skall verkligen en gång bli fri från det hat som drabbat mig, jag skall inte längre behöva betungas av det, natt och dag!

Men framför allt hoppas jag och ber som många av mina vänner med mig, att den dag hon lägger hatet ifrån sig som en utnött klädnad skall gry under min livstid. Att våra barn och efterkommande skall få uppleva den stora stund när hon vänder sig till mig och säger: Välkommen hem!

Allt jag skrivit om henne som hatar, i tryck och i virtuell form, är öppet för rättelser och ändringar. Jag har också riktat flera brev med begäran om bemötanden till henne som hatar själv. Hennes kommentarer och genmälen publiceras utan ändringar också här – om hennes förakt en gång medger henne att träda ens i skriftlig beröring med den hon hatar.

I vårt hem i Hitis hade vi en gång glädjen att ha en av samtidens främsta lutherska teologer som gäst. Det omdömet om Tom G A Hardt delas knappast av dagens avfallna folkkyrkor eller teologiska fakulteter men bland de bibeltrogna räknas han med rätta till de stora.

Tom Hardt har översatt och kommenterat en annan stor teologs, Franz Piepers, Kristen dogmatik. I avsnittet Om nattvarden heter det: ”Till nattvarden skall endast sådana kristna admitteras, som ej gjort sig skyldiga till en offentlig anstöt, som de först måste göra avbön för.” (S. 620f.)

Nattvarden är en måltid för syndare – men endast för syndare som ångrar sig. Jag har varnat henne som hatar för de andliga följderna av att ta emot Kristi kropp och blod i medvetande om att hon lever i en dödssynd hon inte ångrat – och till ångern hör bön om förlåtelse och försoning med den drabbade.

Jag kan nämligen föreställa mig att hon som hatar ännu besöker gudstjänster och kristna sammankomster, kanske också medverkar på något sätt med musikackompanjemang eller annat. På en liten ort – en ö – där kyrksamheten är stor, kan sådant tänkas. Men en obotfärdig som tar emot nattvarden äter och dricker en dom över sig, förhärdar sig i det allra heligaste.

Att folkkyrkopräster skulle varna henne kan man inte förvänta sig. De har tvingats till förnekelse när de fick sitt ämbete och de trogna teologerna rensas bort under studietiden, senast i förhör före prästvigningen.

Bibeln talar ofta om skuld och insikt om skulden: ”Adam, var är du?”. Och Abels blod ”ropar från jorden” till den landsflyktige brodermördaren Kain.

Vårt samvete, Guds röst i mänskohjärtat, får aldrig tystas ner.

Först på insikten om skulden kan förlåtelse och upprättelse följa. Den förlorade sonen ”kom till sig själv” där bland de andra svinen i främmande land. Tulltjänstemannen Sackeus lovade i sin glädje att betala tillbaka allt han med orätt tillskansat sig. Äktenskapsbryterskan som skulle möta sitt rättvisa dödsstraff, fick av Jesus höra orden ”inte heller jag dömer dig”. Jesus visste av sig själv vad som är i mänskan, säger Skriften. Han ser hennes ånger och Han kan förlåta också denna grova synd. Han säger: ”Gå, och synda inte härefter!”

Min mor talade aldrig illa om henne som hatar. Men ofta sade hon: ”Du måste förstå att hon har en annan bakgrund.”

Ja, den bakgrunden tecknade jag något av i det första kapitlet. Det var alkoholism (med konformism), sprit och pornografi, lösa förbindelser. När jag mötte henne som hatar och vi gifte oss, tog jag det som en självklarhet att sådant inte skulle förekomma i vårt gemensamma hem. Hon berättade ju att hon varit aktiv i kyrkan.

Men så fort jag var borta, gav hon som hatar barnen andra förhållningsregler. Spriten släpptes in i vårt hem. Utom- och föräktenskapliga förbindelser, sådana jag senare fick veta att hon själv hade haft, blev tillåtna och rentav ansedda som normala.

Spriten flödade också under min studietid. På folkakademin Lärkkulla, där deltog jag inte själv i orgierna. På universitetet – där smakade jag på sprit, också tillsammans med henne som hatar. Sedan kom jag som redaktör för studenttidningen att få en inblick i nationslivet och därefter smakade den inte längre.

Men spriten blir verkligt ond i sällskap med konformismen, upphöjd till en avgud. Visst kunde hennes mor skryta och berömma sig av originalitet och konstnärlighet. Men det var alltid en bohème i plast, en fri tillvaro med noga inrutade tider för mat och sömn mellan utsvävningarna, en frigjordhet som var mycket strikt bunden vid det som den likasinnade omgivningen kunde tåla utan att störas.

”Hon är svag”, sade min mor också om henne som hatar – i förlåtande ton. Samma omdöme avgav en psykiater. Svag och obalanserad, utan kärna, utan ett eget äkta jag.

Den förlorade sonen måste komma till sig själv innan han sade: ”Jag vill stå upp och gå tillbaka.” Hon som hatar söker käppar och kryckor. Naturen? Sällskapsdjur? Meditation? Konst, i någon form? Fotografering, musik, litteratur…

Hon kommer inte att finna sig själv i något av allt detta. Hon kommer, i bästa fall, att upptäcka den stora tomheten i sin själ och av denna skrämmande syn få kraft att säga: ”Jag vill stå upp och gå tillbaka!”

Det finns många som ber för detta. De har hört talas om henne som hatar och vad hon gjort, de förfasas över hennes handlingssätt. Vetskapen om förbönerna kunde vara ett verkligt stöd för henne i tillfrisknandet – men förkastar hon också det, förlitar hon sig i stället på rön som genomborrar handen där hon haltar vidare?

Min bön och övertygelse har tagit sig formen av denna skrift. Hon måste ensam gå igenom. Men omkring sig har Camilla en sky av vittnen, mångas varma böner, verkligt medlidande mitt i förfäran över hennes ondskas djup och varaktighet.

OBS! Texten i bloggen avviker något från den tryckta versionen, dock inte i sak utan det är fråga om mindre stilistiska ändringar.

Mänskan är ond av naturen men ändå finns det de som på ett särskilt sätt är förvridna av hatet och sveket.

Hon som hatar var inte sådan från början och till det yttre. När hon ingick äktenskapet, finns det inte anledning att tro att hon inte gjorde det med de bästa intentioner. Hennes heliga ed inför altaret om livslång trohet var knappast en mened i den stund det uttalades. Den blev det senare. Katekesen kallar ett brutet äktenskapslöfte den största utvärtes synd som över huvud kan tänkas.

Bibeln talar om besatthet i olika sammanhang. Då handlar det ofta om mänskor som avslöjar sig själva genom avvikande utseende och åtbörder – sådana vi kallar vansinniga.

Men det finns också en besatthet som infinner sig efterhand. Det innebär att det finns en punkt på tidsaxeln då hatet tar makten, då sveket vinner sin första seger över trohet och trofasthet.

Nu kan äkta makar märka sådant på små tecken och förändringar. Jag gick med henne som hatar till en musikaffär i den lilla staden, i tanke att ett återupptagande av gitarrspelandet skulle hjälpa henne ur missmod och tröstlöshet.

Hon prövade en gitarr. Medan hon spelade, förvandlades hennes blick. Hon blev frånvarande. Vi gick någon annanstans – var det på en kopp kaffe? – och nu var hon själsligen någon annanstans. Hon såg ut som den som försvurit sig till en makt som inte tål kärleksfull närvaro och mänsklig gemenskap.

Hon var inte längre där. Hon var inte hemma.

Naturligtvis kan jag ha fel men jag tror att det var i den stunden hon hade fattat sitt beslut om det stora sveket – eller, rättare sagt, det var då de onda krafterna fick övertaget.

Sedan följde yttringarna av denna ondska tätt. Jag kom ut ur sjukhuset men bodde ännu i den lilla staden. Jag ringde ofta hem, till henne och barnen.

En dag svarade ingen på numret. Jag försökte på nytt senare, fortfarande inget svar. Allteftersom tiden gick, blev min rädsla större. Vad hade hänt? Jag ringde en släkting på ön – nej, hon hade inte sett dem.

När det blev kväll och mörkt drev jag olycklig från telefonkiosk till telefonkiosk i den lilla staden. Det fanns ingen rimlig förklaring. Något måste plötsligt ha drivit henne hemifrån med våra små barn, men vad?

Det är en fruktansvärd känsla. Natten blev sen, jag mötte en bekant man, han försökte trösta mig men hittade själv ingen förklaring. Så skyndade han vidare.

Det regnade och var kallt. Klockan var närmare midnatt då jag gick förbi ett hus där någon backade ut med bilen. Så stor var min förtvivlan att jag inte steg åt sidan utan reagerade med tanken: låt honom köra över mig!

Så skedde inte men min förtvivlan var också en synd och jag bekänner den nu. Hon som hatar har flera gånger aktivt försökt begå självmord men hon har också bevarats till denna dag.

Till slut fick jag tag i en granne som berättade att hon sett dem alla hemma på gårdsplanen tidigare på dagen. Och till sist fick jag veta att hon som hatar hittat på att utrusta vår telefon med något som då var en teknisk nyhet: det syntes vem som ringde, vilket nummer som sökte kontakt.

Och då valde hon som hatar att efter bästa förmåga orsaka mig all denna plåga och ångest. Eftersom hon också visste vilken ångest jag tidigare plågats av och sökt läkarhjälp för, är det ingen överdrift utan endast ett sakligt konstaterande att säga att hennes tilltag var sataniskt.

Hon hade gett sin trohet åt en annan. En annan herre än den hon tidigare bekänt sig till hade nu tagit henne i sin aktiva tjänst.

Var det tillfälligt? Kunde hon ännu vinnas åter till de själsligt friskas gemenskap?

Det är ett faktum som jag hört intygas av många, många att myndigheterna i sin förmenta opartiskhet ständigt stöder kvinnan i fall av skilsmässa. Det är som om en far inte kunde förväntas verkligen älska sina barn och sakna dem.

Så skedde också något som låter otroligt. Mänskor jag berättat det för har spontan reagerat med orden: det kan inte vara så! Det får inte vara så!

Men det är så.

Rätten skulle komma att besluta om mitt umgänge med barnen. Ett veckoslut i månaden, somrar, jul- och midsommarlov osv. – allt detta blev jag tillförsäkrad.

Inget enda av allt detta förverkligades. Inte ett veckoslut. Ingen helg.

Och det var märkligt hur krassliga barnen blivit. Ständigt var de förkylda och kunde inte komma. Vår ettåriga dotter hade förklarat för mor att hon inte ville resa. Lögnerna staplades på varandra – men ingen ingrep.

Det blir för tröttsamt att berätta om allt. Men hon fick stöd av skolan. Med stor glädje råkade jag en dag på nätet se att man hade kvartsamtal i barnens skola. Nu skulle jag äntligen få tala om min äldsta son och hans skolgång med läraren! Nu skulle jag få veta något om mina älskade barn!

På den lilla ön kände alla varandra. Men denna familjebekanta lärare – Bernt Örså – svarade i mycket formell stil att dessa samtal inte var till för mig!

Och så gick det verkligen ända upp i åldrarna. Rektorn i Kimito gymnasium förbjöd mig att infinna mig till föräldramötet!

Berättelsen om henne som hatar är också berättelsen om honom som är förtvivlad.

Men hatets tid är begränsad och Skriften har sagt att de kristnas ångest skall ta slut, när Guds dom går över ondskan.

Om hustru och barn säger Skriften följande:

”Den som funnit en hustru har funnit något gott, han har fått nåd ifrån HERREN.” (Ords. 18:22)

”Se, barn är en Herrens gåva, livsfrukt en lön.” (Ps. 127:3)

Så mycket större är olyckan för den som funnit en ond och svekfull hustru, en som till allt annat ont lagt det att hon fråntagit en far hans barn.

Hur kan en hustru svika en ed inför Gud om livslång trohet?

Ja, nere i själens dunkla svinstia bor Hatet och Sveket grannar.

Ingendera är mycket för umgänge med andra men ändå ser man dem alltid tillsammans. De kan helt enkelt inte undvara varandras sällskap. Utan sin granne skulle vardera bryta ihop, förminskas och förintas.

Att så är fallet ser man tydligast genom att jämföra med deras motsats, som är Kärleken. Om denna heter det i Skriften: ”Kärleken är tålmodig och god. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” (1 Kor. 13:4, 7)

Hatet och Sveket är invalider. De är förkrympta och förvridna – och då avser jag inte kroppen. Hon som hatar hade en makaber uppväxt, enligt vad hon själv berättat i friskare stunder.

Även om ondskan till sitt väsen är oförklarlig, obegriplig, vill man ändå söka orsaker till en ond mänskas fall.

Hon som hatar hade en far som ärvde ett företag som han förstörde med dryckenskap och utsvävningar. Hon berättade att hon som liten bl.a. skickades att inhandla pornografiska tidningar för hans räkning – själv skämdes han för att göra det och hon var för liten för att begripa vad som hände och hur hon utnyttjades.

Modern hade ständigt huvudvärk och barnen – hon som hatar har en yngre bror – fick ständiga tillsägelser att hålla sig tysta och stilla, för mamma hade huvudvärk. Dessa uppgifter om föräldrarna är vad hon som hatar själv uppger – en sådan brasklapp är nödvändig. Jag har uppmanat henne att rätta till dem, om de är felaktiga, om jag missförstått.

Mycket riktigt blev det också skilsmässa omsider. Ingendera av föräldrarna bekände en kristen tro – även om modern var församlingsanställd i statskyrkan! – och därför kunde de ge ett sådant fruktansvärt arv vidare till henne som hatar.

Och hon som hatar ger det i sin tur vidare till sina barn och barnbarn. Skulle hon tillfrågas, skulle hon bedyra att hon älskar dem.

Men hon vet inte vad hon gör – och detta är det enda som kan sägas till hennes försvar, fast det inte är något försvar.

Föräldrarna har jag träffat och vill inte förtala dem. Det jag skriver är vad hon som hatar själv har berättat. Ingen av oss vet vad vi gör eller kan råda över sitt handlande. Därför har vi vägledning och bud i Skriften.

När hon som hatar insjuknade akut i sitt hat och sitt svek, kom det också som en följd av hennes hat till Skriftens klara ord. Hon lät sig villigt förledas av djävlar i den yttre församlingen, på övligt sätt förklädda till änglar och ljusvarelser. Det fanns några kvinnor på Hitis som var särskilt angelägna om att vårt äktenskap skulle trasas sönder. De hade själva genomlevt skilsmässor och olyckliga äktenskap, det verkade som om det gav dem något slags lättnad att också fördärva andras.

Hatet och sveket trivs med det yttre skenet. När vi träffades fann jag ofta hennes umgänge med släktingarna vara främmande. Tillgjorda och konstlade lät deras inbördes fraser och hälsningar. Förtjusta pip och till intet förpliktande tacksägelser och välsignelser lät som om de dolde en glödande illvilja under skalet.

Men jag tror inte att de verkligen hatade varandra. De hade bara lärt sig att det var så man uttryckte sig och betedde sig – på ett annat sätt än jag i min barndomsfamilj. Hon som hatar hade ingen anledning till och inget att vinna på hat till sin bror eller sina föräldrar och hat och svek söker ju alltid sitt.

Faderns livsföring till det yttre och moderns ängsligt ombonade allt-i-plast-tillvaro förenades på ett olyckligt sätt i henne som hatar när hon som hatar fick egna barn. Hennes omsorg om dem blev ängsligt överdriven och hennes benägenhet att vilja ensam äga dem blev sjuklig och riktade sig mot mig.

Barnen har ju en far! Så fick det inte vara, hatet och sveket kan inte dela sitt med någon annan.

Under en sjukhusvistelse fick jag märka hur innehållet i de pliktskyldiga meddelandena hemifrån från henne som hatar efterhand förändrades. Barnen var inte längre mina. De var små – men det hette allt oftare: vi tycker så, vi vill det och det. Och detta alltså i motsats till faderns, till min åsikt eller vilja!

Att sådant är ödesdigert för barn är självklart men ofrånkomligt. Ingen mänska är fullkomlig, även hon som hatar har ljusare stunder då hon ser och inser sin själsliga misär. Men hon är en vanskapt krympling till själen och hon saknar kraft att resa sig. I stället väljer hon självömkans väg och depressionen.

Allt detta skriver jag med omtanke om henne som hatar. Jag är övertygad om att hon kan bli frisk. Mycket är förstört och förlorat för alltid men det viktigaste är enligt Jesu ord att själen kan räddas.

Många mänskor har berättat för mig att de ber för henne.

Men de onda dagarna närmar sig. De onda dagarna när tystnaden är allt som finns.

Dessa dagar när hon som hatar staplar plåga på plåga, smärta på smärta och bara väntar på att hennes offer skall gå under.

Mörkret sänker sig och tätnar… i världen, i hjärtat på henne som hatar, i hennes offers förtvivlan.

Nu är tid för tystnad.

Kommer där någonsin en vår? Nu härskar hatet men många ber.

Det händer någon gång att man nämner namnet på en mänska och strax därefter ser henne i verkligheten – trots att mötet var osannolikt. Eller man nämner någon sällsynt sak eller företeelse som man sedan genast varseblir i ett annat sammanhang.

Folk säger att det är slumpen eller så att det finns någon mening med allt. I det senare fallet kan man ju tänka sig att det är just det uttalade ordet som för med sig att det materialiseras för sinnena.

Som vi ständigt varit vetenskapligt lagda, utsätter vi saken för ett experiment. Jag nämner nu tre ting och väntar tio minuter för att se om de dyker upp i någon form:

– kannibal
– panelhöna
– kylskåp

1 minut (60 sekunder): Ingen notering.
3 minuter (180 sekunder): Ingen notering.
4 minuter 28 sekunder: Minsann ringde inte en kannibal på dörren! Hon sade att hon har panelhöna i kylskåpet och undrade hur man tillagar sådana.

Jag äter inte mänska av princip. Jag rörde inte ett finger för att hjälpa henne.

Hon gick därför vidare till grannens dörr men jag störtade till tangentbordet, ivrig att popularisera nya vetenskapliga rön för en allt bredare allmänhet.

Romantiskt nonsens, tänkte jag. Romantiskt nonsens.

Inte så dumt som poesi kanske, men björkar sjunger inte. Visor kan inte vara gröna.

Hur det nu kom sig satte jag örat till en al för att bekräfta mitt omdöme vetenskapligt. Min överraskning var stor när den började sjunga!

Den visste också berätta om de där namnen som skars in i barken, om flickan som grät, och om pojken som så stolt i håg betraktade den blåa vikens våg. Det var inget nytt. Jag tänkte att allt det där måste vara dendrologiskt allmängods.

Men sedan fick jag höra en del nytt skvaller. Det gällde bekanta personer, den här alen tycktes veta vem jag var och vilka jag kände.

Vem skulle ha trott det! Det skulle ha upprört många sinnen om det stått i Västra Nyland. (Nu är det väl mest andra träslag som blir tidningspapper, och väl är det.)

Jag har avlagt ett absolut tysthetslöfte men sådana kan brytas. De är ingenting att lita på, det vet jag av erfarenhet.

Ett dåligt minne är mycket säkrare. Det var något jag tänkte berätta om någon, kanske kommer det tillbaka. Det var inte om barken. Inte heller om den blåa vikens våg. Något på ’s’. Och sedan fanns där ’a’ eller ’o’ i mitten.

Måste fråga alen på nytt.

– I Ryssland är cirkusen en konstart, förklarade Galina, på samma sätt som exempelvis klassisk musik hos oss. Den sorterar under statliga kulturorgan och artisterna har goda sociala förmåner – jämförelsevis.

Hon deltog i en kurs för invandrare för tre år sedan och det var där hon berättade om sitt yrke för oss andra. Kursen var en omskolningskurs, hon var akrobat men hade skadat sitt knä illa på en cykeltur. Hon blev påkörd av en bil i en korsning, skadan läktes inte ordentligt och hon blev därför arbetslös. Men hon längtade tillbaka till cirkuslivet.

Nu såg jag henne av en händelse i matbutiken. Hon var avmagrad och verkade nervös. Hon rökte också, vilket jag inte sett henne göra förut. Hon pratade en stund men sade plötsligt att hon måste gå – det lät som ett svepskäl. Det var som om hon inte hade ro i själen för ett samtal längre än två-tre minuter.

Ändå hade hon fått ett nytt arbete, dessutom på cirkus och med mängder av fritid. Den vitryska cirkus som anlitat henne turnerar mest i östra Finland och på ryska sidan även om den var registrerad hos oss. Just nu vet jag inte hur de hanterar situationen vid gränsen. Men hennes uppgift var inte fysiskt betungande – två dagar i veckan, två gånger per kväll, stack hon huvudet i gapet på ett lejon.

Arbetslagstiftningen – man hade inga direkta prejudikat men tolkade stadgarna så – tillät inte mera än dessa fyra framträdanden per vecka. Och hon hade full lön, visserligen i lägsta löneklassen men ändå: hon hade fått komma tillbaka till det cirkusliv hon älskade.

Så hennes tillvaro verkade ordnad och stabil. Jag var inte så nära bekant med henne att jag vågade fråga varför hon var så nervös eller i alla fall gav ett sådant intryck.

Men det var väl privata bekymmer som tryckte henne. Sådana kan gå över mycket snabbt, skulle jag ha tröstat henne. I ett nafs.

Något bör man ju skriva. Annars dör man.

Jag hade just somnat när jag kom att tänka på Gustave Flaubert och hans råd till en ung skribent. ”Gå och titta på ett träd”, sade Gustave, ”i några timmar. Och beskriv det sedan.”

Hos mig är tanke och handling ett. Vilket trädslag? Jag ville börja med en ek. Det växer sådana i stadsparken och jag ställde mig och betraktade en sådan.

Det dröjde inte länge förrän jag fick respons. ”Vad stirrar du på?” muttrade eken dovt.

Ingenting, försäkrade jag och gick. Jag har gått i en skola en gång som har sitt namn efter ett trädslag. Dit styrde jag mina steg.

– Är du här nu igen? sade den och riste barren.

Det var orättvist, det är länge sedan jag gick i den skolan. Lärken beskyllde mig för att ha varit med om ofoget att hänga kastruller och grytlock på grenarna!

Jag bedyrade min oskuld. Jag fick veta om hela tilltaget först följande dag.

Men tillfället var förstört. På en motionsslinga jag förirrade mig in på såg jag en gul och torr lönn. Genast började den darra som om den gripits av identitetsförvirring mitt i vintern.

Det var tydligt att den inte var av den rätta träullen. Två björkar stod vid vägen, jag berättade för dem om deras kollegers dialog: ”– Do you löv mig? – Näver.”

– Den var gammal, sade björkarna. Den finns i en gammal blogg!

Så var det med den saken. Inte finns någon inspiration att hämta i skogen, som upplysning för den skogsbo som tror sig ha Nobel som i en liten fraxinus excelsior.

Så enkelt går det inte. Nej, då föredrar jag realismen. Berätta bara precis som det är, inga sagor eller fabler!

Liksom i det ovanstående – allt är sant, vartenda ord.

Ta i trä.

När seklet redan började bli gammalt, ordnade den lokala banken – den finns naturligtvis inte mera – en filmkväll för barn.

Jag och min lillasyster (jag rår inte för det men hon var alltid med) kom litet för sent. Projektorn stoppades och den tecknade filmen visades på nytt från början. Den handlade om att spara.

Låt mig berätta en historia som inte är sann: en liten pojke står på tårna och häller ut innehållet i sin spargris på disken framför kassatanten. Hon räknar slantarna och säger:

– Det var duktigt sparat! Det är 7 euro och 30 cent. Sedan har vi en insättningsavgift på 8 euro, så nu är du skyldig banken 70 cent.

I skolan fick vi veta att man bör spara.

I USA, hyckleriets st- stamort på jorden, fanns dock en tyst president en gång – han hette Calvin Coolidge.

En värdinna närmade sig honom:

– Vet ni, jag har slagit vad med en väninna om att jag skall lyckas få er att yttra mera än tre ord under kvällen!
– Ni förlorar, sade C.

Man borde spara på orden. Det finns någonstans noga angivet hur många onödiga och överflödiga ord var och en av oss har till förfogande. Men ingen av oss känner den tidpunkt, när detta antal är fullt.

Kanske är den nära.

Mycket.