Något bör man ju skriva. Annars dör man.
Jag hade just somnat när jag kom att tänka på Gustave Flaubert och hans råd till en ung skribent. ”Gå och titta på ett träd”, sade Gustave, ”i några timmar. Och beskriv det sedan.”
Hos mig är tanke och handling ett. Vilket trädslag? Jag ville börja med en ek. Det växer sådana i stadsparken och jag ställde mig och betraktade en sådan.
Det dröjde inte länge förrän jag fick respons. ”Vad stirrar du på?” muttrade eken dovt.
Ingenting, försäkrade jag och gick. Jag har gått i en skola en gång som har sitt namn efter ett trädslag. Dit styrde jag mina steg.
– Är du här nu igen? sade den och riste barren.
Det var orättvist, det är länge sedan jag gick i den skolan. Lärken beskyllde mig för att ha varit med om ofoget att hänga kastruller och grytlock på grenarna!
Jag bedyrade min oskuld. Jag fick veta om hela tilltaget först följande dag.
Men tillfället var förstört. På en motionsslinga jag förirrade mig in på såg jag en gul och torr lönn. Genast började den darra som om den gripits av identitetsförvirring mitt i vintern.
Det var tydligt att den inte var av den rätta träullen. Två björkar stod vid vägen, jag berättade för dem om deras kollegers dialog: ”– Do you löv mig? – Näver.”
– Den var gammal, sade björkarna. Den finns i en gammal blogg!
Så var det med den saken. Inte finns någon inspiration att hämta i skogen, som upplysning för den skogsbo som tror sig ha Nobel som i en liten fraxinus excelsior.
Så enkelt går det inte. Nej, då föredrar jag realismen. Berätta bara precis som det är, inga sagor eller fabler!
Liksom i det ovanstående – allt är sant, vartenda ord.
Ta i trä.